Hur mycket ITALIEN klarar man egentligen i en och samma sittning? Det är nästan så att man överdoserar redan i början av "House of Gucci" när Lady Gaga skriver sitt telefonnummer i läppstift över vindrutan på Adam Drivers vespa. Och då har inte ens Al Pacino trampat in med sina skinnloafers och gjort sin egen mustiga version av den den gamle italienska sterotypgubben i "The Simpsons" än. Mamma Mia.
Detta är alltså den någorlunda sanningshaltiga historien om maktkampen som rasade i den italienska familjen Gucci under tre decennier. I händelsernas centrum står modeprinsen Maurizio Gucci (Driver) och hans fru Patrizia (Gaga) vars stormiga förhållande slutade i ond bråd död en vårmorgon för drygt 26 år sedan.
Filmen börjar med att Maurizio och Patrizia träffas och blir störtkära, till den högfärdige pappa Rodolfo Guccis (Jeremy Irons) förtret. Han är arvtagare i modehuset Gucci och hon är dotter till en enkel åkeriägare. Men den gemytligare farbror Aldo Gucci (Pacino) tar emot dem med öppna armar och Patrizia börjar snart intrigera för att ta maken, och sig själv, till toppen av modeimperiet.
Och som hon gör det, det här är verkligen Lady Gagas film. Hon är rolig, sexig och spritt språngande galen och hon slaktar varenda scen med så mycket närvaro att till och med hennes konstiga italienska brytning blir övertygande. Kontrasten mot Adam Drivers charmige men något stiffe överklasshunk är dessutom fin.
Ibland är det på väg att kantra, oftast när Jared Leto dyker upp i lösflint och praktiskt taget tuggar på kulisserna som blandning av Fredo Corleone och clownen Krusty i rollen som Paolo, farbror Aldos idiot till son. Men det har man överseende med. Det märks att Ridley Scott gillar sina skådespelare och låter dem breda ut sig. Samtidigt är klippningen rasande rapp och rolig. Filmen liksom flyger fram som kitschig "Maffiabröder" till tonerna av Donna Summers "I feel love". Kul att Ridley Scott fortfarande kan överraska med något så här festligt.