Året är 1978 och vi befinner oss i en liten småstad i Colorado. En dörr till det förflutna har öppnats för många möjligheter till grymhet, redan innan den otäcke "Rövaren" sätter sina klor i filmens 13-årige huvudperson Finnley (naturligt fångad av talangen Mason Thames). En schysst kille som mest försöker överleva högstadiets plågoandar.

Finnley bor med sin yngre syster Gwen och deras alkoholiserade änkeman till far. Gwen lider av övernaturliga drömmar som verkar vara sanna visioner, men som hennes pappa försöker slå bort med bältet. Upptakten bjuder även på rejäl 70-talsmobbning som var av mer direkt och brutal karaktär än dagens elaka instagramkommentarer.

Årtiondets barnfrånvända kultur är som en andra antagonist i "The black phone". Samtidigt finns en uppenbar nostalgi för tidsandans konstnärliga frihet, med referenser till skräckklassiker som "Motorsågsmassakern".

En efter en försvinner snart skolkamrater spårlöst. Isande korta scener visar unga killar på väg någonstans när en svart skåpbil dyker upp. Det klipps effektivt för att bevara en krypande känsla av fara. Finnley kidnappas till slut av en man som påstår sig vara trollkarl (spelad med labil nervositet av Ethan Hawke i en för honom ovanlig roll) och lämnas med en madrass och en stor svart väggtelefon i en källare.

Snart ringer det från andra sidan, och Finnley kan prata med grabbar som mördats i huset tidigare. De ger honom råd och tips på hur han kan fly. En nervös kamp mot klockan inleds i huset. Samtidigt är vuxenvärlden och polisen maktlös inför Finnleys försvinnande. Den enda som kanske kan hjälpa är hans sanndrömmande syster.

Skräck är kanske den svåraste genren att förnya men "The black phone" vänder effektivt på förväntningarna kring övernaturlig skräck, och gör bokstavligen andarna till den enda livlinan i ett mikrokosmos som domineras av nyckfull sadism förankrad i verkligheten. Mycket tack vare Hawkes prestation bakom en redan ikonisk vit djävulsmask.