"Vem bryr sig om ett par i 50-årsåldern som ska skilja sig?" Domen från de tre döttrarna är hård i inledningen av "Kärlek och skilsmässa", som är en uppföljare till filmen "Kärlek och fiskpinnar" (2005).

Filmaren Maud Nycander ("Nunnan", "Palme") delade förskola i sju år med det unga paret Lena Carlsson, skådespelare, och Johan Christiansson, författare. Hon gjorde en kortfilm om deras vardagsliv, fullt av småbarnsslitage och livspusslande. På den tiden beskrev de sig som "tvillingsjälar" och beskrev hur passionerat det var när de först blev ett par.

Klipp till 17 år framåt i tiden. Livskamraterna ska gå åt skilda håll och Maud Nycander är där igen, med kameran och sin lyhördhet och en respektfull men ändå inte mesig närvaro, för att dokumentera processen.

Och döttrarna får ursäkta, för man bryr sig på direkten. Inte för att Lenas och Johans situation är så himla speciell eller dramatisk, det är en för vår tid ganska vanlig och allmängiltig livsresa som tecknas. Men det är liksom omöjligt att inte bli nyfiken på vad som har hänt egentligen, och hur det ska gå.

Med igenkänning som främsta vapen, samt ett befriande opretentiöst tilltal, blir tittaren indragen. Maud Nycander väver ihop delar ur den gamla filmen med nya intervjuer. Och livet bara väller fram. Torkade makaroner i en kopp blandas med de stora kriserna, som livshotande komplikationer vid födseln av ett av barnen.

Det visste ju redan Tolstoj på sin tid; "Alla lyckliga familjer liknar varandra, varje olycklig familj är olycklig på sitt eget vis." Och visst finns det problemområden även hemma hos Lena, Johan och de tre barnen, trots att man länge bara möts av en härlig och verbalt välutvecklad familjekonstellation, som verkar ha det genuint mysigt ihop.

I slutet lämnas man full av vemod men också av lite odefinierbart hopp.

Ett nytt nedslag om fem, tio år för att undersöka den känslomässiga utvecklingen hos ex-paret men också hos deras barn vore inte fel.