Den medelålders akademikern Leda (Olivia Colman) är på ensamsemester på en grekisk ö, där Leonard Cohen brukade hänga i sina glansdagar. Tillvaron är till en början harmonisk, hon njuter av friden och jobbar med sina texter i skuggan. Men när en jobbig och högljudd stor familj intar stranden, nästan aggressivt, rubbas något inombords.

Leda blir nästan som besatt av en ung mamma i sällskapet, spelad av Dakota Johnson. Hon är vacker och rastlös och bråkar med sitt klängiga barn. Scenerna ur ett ansträngt föräldraskap och den lilla flickans tillfälliga försvinnande bakas ihop till en oväntad madeleinekaka som triggar Ledas egna såriga moderskap.

Parallellt med händelserna på semesterön spelas scener ur Ledas förflutna upp. En tid av småbarn, karriärbygge, frihetslängtan och svåra svek växer fram – vilket komplicerar bilden av huvudpersonen.

Den yngre Leda spelas av Jessie Buckley. Lika elegant som de övriga två, Colman och Johnson, balanserar hon ett svalt yttre med ett starkt inre skådespeleri, som tar sig uttryck i desperat lysande ögon, kantiga repliker, lätt pinsamma stämningar och stundtals svårförståeliga val.

Historien bygger på Elena Ferrantes roman "Skuggan av en dotter", med manus av Maggie Gyllenhaal som också regidebuterar. Det är en imponerande debut, full av obehag och konstiga, intresseväckande vändningar.

Det känns på något sätt logiskt att en skådespelare som Gyllenhaal, som under sin karriär ofta har spelat komplexa kvinnor på tvärs mot samhällets normer, nu tar sig an en historia som utmanar ett av våra största tabun: mamman som inte trivs med modersrollen.

Det är utmanande för publiken att hela tiden tvingas värdera och omvärdera huvudpersonen, som man känner medlidande med men också blir provocerad av. Hur egocentrerad får en mamma bli? Vad kostar det att följa sitt hjärta – i stunden och i längden? Det är inga enkla frågor och "The lost daughter" erbjuder heller inga enkla svar.