En tjej och ett vapen är en säker publikdragare, det är en sanning i filmskaparbranschen alltsedan Jean-Luc Godards glansdagar (minst).

Den tyska regissören Julia von Heinz tar fasta på det välbeprövade receptet och inleder med just den bilden; huvudpersonen, 20-åriga Luisa, bär på ett gevär längs med ett järnvägsspår och slänger det sedan ifrån sig i en desperat gest.

Huruvida regissören följer Tjechovs princip om vapen – visas det upp för publiken bör det användas – får vara vara osagt men klart är att det bjuds på en hel del dramatik i "I morgon hela världen", som handlar om hur en blandning av ideologi, adrenalin och feromoner kan bli en explosiv kombination.

Det ställs också moraliska frågor om hur långt det egentligen är rätt att gå för att följa sin övertygelse.

I centrum står Luisa, som pluggar juridik till vardags. I filmens början hoppas hon få ett rum i ett antifascistiskt kollektiv som ockuperar ett stort, lite oväntat mysigt och välorganiserat hus i Mannheim. Veganska storkok, fester, demonstrationer och tatueringar med kampsångsorden "bella ciao" präglar tillvaron.

Men det finns också en mer militant grupp som vill föra en aktiv kamp mot högerextrema krafter. Luisa dras till den falangen, dels på grund av en egen inre övertygelse men också för att ledargestalten Alfa är het.

Historien är inspirerad av regissören och manusförfattaren Julia von Heinz egen ungdomstid och det vilar onekligen en mycket autentisk känsla över filmen, både i handlingen men också i uttrycket, den lätt skakiga kameran och den lite gråa, osmickrande och vardagliga miljön ramar passande in Luisas liv. Till en början framstår hon som lite blek och otydlig men i slutet lyser hon, vilket väl är en medveten poäng.

Tysklands speciella historia ger förstås dramat en specifik laddning, samtidigt är det inte svårt att översätta problematiken till politiska proteströrelser världen över. Den universella och tidlösa historien om att växa upp är också snyggt skildrad, tack vare de övertygande skådespelarna.