40-åriga Clara är lite eljest och bor med sin gamla mamma och tonåriga systerdotter på bondvischan i Costa Rica. Den strängt religiösa modern är både Claras beskyddare och hennes förtryckare. Hon påstår att dottern har kontakt med jungfru Maria och byborna betalar för att ta emot hennes välsignelser.
Clara får inte gå utanför gården och hon lider av en ryggåkomma, som mamman bestämmer att hon inte får fixa med en operation. Om man är ett levande helgon ingår ju lidandet liksom i jobbet. Det är som att Clara bokstavligen kroknar under modern och religionen. I stället för att protestera fogar hon sig, söker tröst hos familjens häst och i naturen som hon verkar stå i särskild förbindelse med.
Men när en ung och snygg drängkille dyker upp på gården, och dessutom behandlar Clara som en normal person, väcks lust och uppror till liv.
"Clara Sola" var en av kandidaterna till att bli Sveriges Oscarsbidrag, men blev i stället Costa Ricas. Att filmen är både svensk-costaricanska Nathalie Álvarez Mesén och huvudrollsinnehavaren Wendy Chinchilla Arayas långfilmsdebut är förbannat imponerande.
Precis som Robert Downey Jr konstaterade i "Tropic thunder" är det en svår balansgång att skildra intellektuell funktionsnedsättning. Här sker det på ett sätt som är trovärdigt, kärleksfullt och gåtfullt samtidigt. Det var faktiskt länge sedan man såg ett så här egensinnigt porträtt, och samtidigt en så originell skildring av ett sexuellt uppvaknande. Kåtheten är en urkraft, som både är befriande och destruktiv. Som Stephen Kings "Carrie", men om en vuxen kvinna, och sorgligare, och mer suggestivt.
Och långsammare. Filmen har ett väldigt makligt tempo där Sophie Winqvist Loggins foto bygger stämningen. Vissa scener förmedlar verkligen känslan av besjälad natur, medan andra drar lite mer åt såsiga stockfotosekvenser. Det här är verkligen inget för den otålige.