Göta kanal är 200 år gammal. Filmen med samma namn har funnits i drygt 40 år. Janne "Loffe" Carlsson är död, likaså Kim Anderzon, Stig Ossian Ericson, Magnus Härenstam och nästan alla originalfilmens skådespelare.
Varumärket borde väl egentligen vara lika aktuellt som löntagarfonder, Janne Lucas eller GB:s Puckstång vid det här laget, men efter några riktiga skitår för biograferna är goda råd dyra. Anderssons båtvarv, liksom den svenska filmindustrin ligger risigt till och det enda som kan rädda situationen är tydligen ett fjärde race i kanalen.
Upptakten är den här gången en skilsmässa mellan hjältinnan från de tidigare uppföljarna, Jannes dotter Petra (Eva Röse) och hennes klant till exmake (Per Andersson). Båda vill ha Jannes gamla varv och under ett gräl bestämmer de sig för att göra upp bodelningen genom en kappsegling.
Grotesco-veteranerna Emma Molin och Rikard Ulvshammar, som står för regi respektive manus, har jobbat hårt för att baxa in historien i 20-talet. Det betyder mer av ett modernt relationsdrama och mindre av gammal båtbuskis och lättrasism.
Men resultatet blir mest menlöst. Som ett dubbelavsnitt av "Bonusfamiljen" med ofrivilliga bad här och där. Och särskilt fräscht och modernt känns det aldrig, trots nutidsmarkörer som sjönära lyxbostäder och paddelyoga samt unga poddkomiker strösslade i birollerna. Tonen är konstig, som att man försökt trycka in en elmotor i en Volvo 340.
Filmen känns också framstressad och inte så påkostad. Båtkrascher och stunts är varken dråpliga, imponerande eller särskilt många. Av någon anledning går färden bara den inte särskilt långa sträckan mellan Läckö Slott och hamnen i Motala.
Några tagningar är dessutom svajiga. Vid något tillfälle tappar Per Andersson och Dilan Gwyn masken och börjar skratta efter ett i och för sig ganska kul bajsskämt. Det kanske är ett medvetet drag. För att vara en så pratig komedi slår det hur som helst få gnistor om snacket. Andersson kör privatteater med gasen i botten medan Röse är präktig och trist. Tur att Lottie Ejebrant (Majsan i "Sällskapsresan") dansar in med en helt underbar galen tant-energi som faktiskt är filmens behållning.
Filmen förtjänar i alla fall en utmärkelse för att uttrycket "skilsmässodiket" faktiskt inte används en enda gång.
