Det finns säkert något universum där den klassiska superhjältefilmen handlar om en hjälte (möjligen med identitetsproblematik) som jagar en skurk (som eventuellt har en god sida djupt där inne). Punkt.

Men i den här dimensionen pekar just nu Marvel med hela handen ännu längre in i sitt eget universum samtidigt som man leker med strängteori, spegeldimensioner, rumstid och trollformler.

Efter att den tredje fasen av Marvels stora världsherraväldes-plan avslutades med den grandiosa finalen "Avengers: Endgame" har den fjärde fasen puttrat vidare i form av bland annat tv-serierna "Wandavision" och "Loki". I dem har alternativa tidslinjer och nya dimensioner utforskats och mer av den varan lär komma i nästa film, "Doctor Strange in the multiverse of madness" 2022.

I inledningen av "Spider-Man: No way home" är Peter Parker (Tom Holland) avslöjad som Spider-man och han stämplas också som folkets fiende nummer ett. Han vänder sig till sin gamle Avengers-kompis Dr Strange (Benedict Cumberbatch) för hjälp. En plan med en strategisk glömske-trollformel arbetas snabbt fram.

I samma veva öppnas några portaler som släpper in gamla klassiska Spider-Man skurkar som Green Goblin (Willem Dafoe) och Electro (Jamie Foxx) – igen.

Men vänta, är inte de döda och begravna sedan länge?

Well, som sagt, i fas fyra kan det mesta hända. Börjar det bli rörigt och extremt självrefererande? Ja (det kliar i hjärnan). Är det kul? Också ja.

Rent visuellt är det möjligen aningen tristare än vanligt. Man kan sakna den där ursprungliga, hisnande känslan som Sam Raimi bjussade på under Tobey Maguire-eran. Och för den som inte har tidigare erfarenhet av Spider-Man-historiken blir det här en betydligt mindre rik upplevelse än för de redan insatta.

Vart är fjärde fasen på väg egentligen (förutom att fortsätta fungera som en gigantisk bankomat för Marvel och filmbranschen i stort förstås)? Orkar man bry sig? Det känns lite oklart just nu. Men med "Spider-Man: No way home" skapar man ändå ett småroligt, inåtblickande event för alla fans, där det kommer att jublas i salongerna över den fortsatta upplösningen av världsliga problem som rim, reson och grundläggande filmisk logik.