Den hyllade regissören Tony (Tim Roth) är inbjuden till Bergman-veckan tillsammans med sin fru Chris (Vicky Krieps), som också är regissör. De landar i Visby och tar sig sedan ut till Fårö. Där får paret uppleva skrivkramp, gamla spöken, relationsgnetande och arvet efter Bergman.
Det har spekulerats i huruvida "Bergman Island" är en skildring av regissören Mia Hansen-Løves äktenskap med exet Olivier Assayas. Om man inte är extremt intresserad av skvallerfaktorn inom franskt arthouse-universum behöver man ju inte bry sig. Filmen handlar om hur det är att vara en kreativ, skapande kvinna i relation till en partner som arbetar i samma gebit, och som dessutom är äldre och mer framgångsrik.
På det sättet är dramats inramning också intressant. Chris ställer frågan tidigt: "Kan en kvinnlig regissör bete sig som Bergman gjorde?" (svaret är förstås nej).
Senare i filmen påpekar Chris att Bergman-filmer kan vara som "skräckfilmer utan katarsis", i den meningen att de inte lämnar publiken med en känsla av behaglig lättnad. I stället mår man skit efteråt, konstaterar hon. "Bergman Island" känns, för att låna Chris uttryck, som en Bergman-hommage utan katarsis.
Fast man mår inte dåligt när eftertexterna rullar. Tvärtom har man njutit av en lite styltig men ändå fin och lagom kritisk exposé i Bergmankunskap, förmedlad av inhemska storheter som Stig Björkman, Melinda Kinnaman och Kerstin Brunnberg. Det tittas på "Viskningar och rop" i Bergmans privata biograf och i slutet får vi också tillträde till hans hus.
Framför allt lyckas Mia Hansen-Løve skapa en njutbar metafilm-upplevelse. En film i filmen där Mia Wasikowska och norske stjärnan Anders Danielsen-Lie dyker upp och spelar ett ex-par som möts igen på Fårö är alldeles ljuvligt melodramatisk och bjuder dessutom på "The winner takes it all", som för att påminna om Sveriges andra stora kulturexport.
Det är kanske ändå lite orättvist att säga att det inte finns någon katarsis i "Bergman Island". Det gör det, den dyker bara inte upp riktigt där man tror och suktar efter den, varken i den ursprungliga storyn eller i metafilmen.
I stället uppstår den i en mild liten utandning i den epilog som fogas fast i det hypereleganta bygget.