Konsertfilmssommaren fortsätter. Efter HBO:s eminenta dokumentär om Woodstock 99, som hade premiär för några veckor sedan, är det dags för Disney Plus att grotta ned sig i en historisk gömd musikskatt. Det är en mild bromsmedicin för alla som länge lidit av att inte kunna samlas för att lyssna på musik som faktiskt betyder något. Tyvärr lär inte mycket toppa Harlem Cultural Festival 1969, åtminstone inte för den som är ett fan av den föregående soul-generationen.
"Summer of soul" berättar historien om den osannolika festivalen som ägde rum i Harlem samma sommar som det första Woodstock, men som knappt uppmärksammades av medierna. Runt 300 000 personer, mestadels svarta som flyttat till New York från alla delar av världen, samlades i Mt Morris Park för ett evenemang som var gratis. Svarta Pantrarna skötte säkerheten och programmet bjöd på Stevie Wonder, Mahalia Jackson, The Chambers Brothers, Nina Simone och Sly and the Family Stone för att nämna ett fåtal.
Kreativ toppform
Alla artister var vid tidpunkten i kreativ toppform och utgjorde en kavalkad av tidens största namn inom jazz, blues och gospel.
"Summer of soul" är inte bara en konsertfilm. Regissören Ahmir "Questlove" Thompson kopplar ihop musiken med kulturen. Det var en sommar när modet och musiken förändrades, och revolutionen låg i luften. Morden på John F Kennedy, Malcolm X och Martin Luther King fanns i färskt minne, något som skildras i en känslosam minnesstund under festivalen.
"Vi höll på att skapa en ny värld" är en känsla som formuleras av nästan alla inblandade. Och idén om att allt var möjligt smittar av sig, innan dokumentären påminner om hur månlandningen blev en mediecirkus samtidigt som många svarta amerikaner levde i svält i segregerade ghetton. En deppig och ofrivillig parallell till hur segregationen av svarta fortsätter i vår tid, samtidigt som miljardärer som Jeff Bezos åker på minisemester till rymden.
Smärre mirakel
Kanske är det därför "Summer of soul" tappar kraft av sin idealistiska blick på dåtidens uppror. Filmen drömmer tillbaka till en tid när allt var i förändring, men har premiär i en tid där utvecklingen verkar stå still.
"Summer of soul" bäddar därmed in sig lite för bekvämt i en filt av gospelromantik och revolutionsnostalgi utan att direkt erbjuda någon dramatik. Att festivalen ens genomfördes är ett smärre mirakel, men hur det gick till avhandlas lite väl snabbt. "Summer of soul" svänger hårt och är oumbärlig för en viss målgrupp, men når inte den mästerliga nivå som många kritiker velat göra gällande.