Om "Grandmother" vore ett bullbak så skulle plåten vara bränd och bullarna förmodligen indränkta i utspilld gin. Historien är så långt ifrån en tillrättalagd solskenshistoria om en farmor man kan komma. Charlotte Ramplings Ruth är gravt alkoholiserad, hon dricker en kanna gin om dagen men sluddrar inte för det.

"Hon har en fysik som en get", sägs det om henne. Ruth skickade sin son till internat när han var fem och berättade aldrig vem som var hans far. Hon verkar inte ha dåligt samvete utan längtar mest efter "en sista härlig kärlekshistoria" och orkar inte med hyckleri och "mänskligt spel".

Hon anländer till sin sons gård i ett hisnande vackert Nya Zeeland efter att hon skadat sitt ben svårt. Deras gnissliga relation ges dock inte så mycket utrymme, han flyr bort till England ganska snabbt. I stället ligger fokus på sonsonen Sam, som spelas av nyzeeländske George Ferrier ("One of us is lying") med perfekt tonträff. Sam är svårt deprimerad sedan hans mamma gått bort och startar historien med att hänga upp en snara i ett träd och markera ett datum i sin väggkalender.

Mörkt, var ordet. Samtidigt finns ett visst ljus i den relation som den surmulna men levnadsglada gamla damen och den unge, sorgsne sonsonen trevande utvecklar. I slutänden blir det en rörande upplevelse att se hur de når fram till varandra.

"Grandmother" är en fin liten film om liv och död av debuterande Matthew J Saville. Det fina med den är att den inte handlar om hur farmor ska sluta dricka och försonas med sin uppenbart försummade son. Det är så tydligt för sent för allt sådant. I stället predikar filmen hur vissa saker är som de är bara och att livet ibland handlar mer om att sluta önskedrömma och försöka ta tillvara på det som faktiskt finns.

Lidande och vemod ligger konstant i bakgrunden – och gör sig påmint – men det finns något tilltalande i hur "Grandmother" på ett vuxet och nyktert sätt skildrar mänskliga tillkortakommanden. Då kan man se på Ruth – tveklöst en riktigt dålig mamma – med mjukhet och förlåtelse.