Inför premiären av Hollywoodfilmen "Don't worry darling" har det skvallrats oavbrutet. Om sparkandet av skandalskådisen Shia LaBeouf. Om en otrohetsaffär på inspelningen som ska ha väckt ont blod mellan regissören Olivia Wilde och huvudrollsinnehavaren Florence Pugh. Och om att en skådespelare ska ha spottat på en annan under premiären på Venedigs festival – bland annat.

Men med undantag för de omtalade sexscenerna (”popstjärnan Harry Styles utför oralsex!”) har det pratats väldigt lite om själva filmen. Den har beskrivits som en erotisk thriller – men ”Don't worry darling” är väldigt mycket mer än så. Så mycket mer att hälften kunde vara nog.

Filmen utspelar sig i ett idylliskt villaområde i högstiliserad 1950-talstappning, i den lilla kaliforniska staden Victory. Alla kvinnorna är hemmafruar och alla männen arbetar för det mystiska Victory Project, företaget som har grundat staden.

Här bor Alice (Pugh) och hennes man Jack (Styles) i ett perfekt inrett hus, i perfekt synk med varandra och med grannarna. Alice skrubbar det avokadogröna badkaret och lagar fantastiska middagar, och när Jack kommer hem från jobbet har de passionerat sex på matsalsbordet. Men så börjar Alice ana att allt inte står rätt till i Victory. Vad är det egentligen hennes man och hans kollegor sysslar med hela dagarna?

Det som följer är en bitvis spännande och bitvis ganska seg jakt på sanningen, där kompositören John Powells febriga musik och fotografen Matthew Libatiques tjusiga bilder liksom bäddar för besvikelse när illusionen till sist rämnar med ett ”jaha”.

Vi serveras en historia om kvinnoförtryck och bräcklig manlighet – marinerad i Jordan Peterson-ideologi – som på ett sätt känns oerhört aktuell. Den hade kunnat bränna till, om den inte vore så fumligt och snaskigt berättad.

Kanske är Olivia Wildes största snedsteg att hon försöker göra den här berättelsen romantisk – som att valet mellan att leva ett fritt liv och att få passa upp på Harry Styles faktiskt är någonting att ens fundera över.