Karin (Marie Richardson) är i övre medelåldern och lever ett ganska inrutat liv med villa, trist man och en vuxen dotter. Men plötsligt rasar allt när maken Sten (Björn Kjellman) visar sig ha en affär. Idiotens sex appeal blir heller inte större av att han störtar från en takbjälke med ryggen före rakt på en Weber-grill och tillbringar resten av filmen i rullstol.
Som tur är dansar gamla gymnasiekompisen Monika in i handlingen som en rätt jobbig korsning mellan björnen Baloo och Janice Soprano. Hon drar med Karin på en kurs i hur man lagar komplicerade asiatiska smårätter, ledd av den internationelle stjärnkocken Henrik. Bland fräsande pannor och ljuvliga dofter väcks Karins passion till liv igen – både för matlagningen och för kursledaren.
Ni kan nog räkna ut resten. Det känns lite fel att gnälla på "Tisdagsklubben". Man hejar ju ändå på en svensk rom-kom med kvinnor i 60-årsåldern. Dessvärre är den lite väl tillrättalagd och förutsägbar även inom inom sina snäva feelgood-ramar.
Samtidigt känns filmen förbryllade konstig. Kanske är det allt frossande i reklamsnygga maträtter i slow motion som gör det. Kanske är det att ingen pratar göteborgska i Göteborg. Eller att en person heter "Grizzly". Eller den koreograferade linedance-scenen i slutet. Eller så är det helt enkelt den stolpiga dialogen och Peter Stormares underliga Hollywoodsvenska.
Något känns hur som helst lite off. Som att mikrodosera LSD framför TV4. Eller om Colin Nutley hade försökt sig på någon form av magisk realism.
Marie Richardson gör i alla fall sitt bästa med vad som erbjuds i form av manus och regi, men är ändå ganska blek. Förste älskaren Henrik känns rejält platt och underutvecklad. Peter Stormares roll består mest i att härja lite i köket och fyra av några fuktiga sängkammarblickar innan han lämnar fakturan och hoppar in i en taxi till flygplatsen.
Men det finns ljusglimtar. Historien om hur Karin och hennes riviga väninnor från matlagningskursen startar en egen cateringfirma är ganska spännande. Den hade gärna fått vara filmens huvudspår. Dessutom är Ida Engvoll riktigt bra som den otacksamma dottern och det är i mor-dotter-spelet mellan henne och Richardson som man hittar filmens verkliga kemi.
