Den första filmen om den förrädiskt gullige bebisen från det himmelska Babybolaget var en i grunden begåvad bearbetning av traumat som en ny bebis i familjen innebär. Originalfilmen besvarade på ett underhållande och fint sätt den relevanta förstabarns-frågeställningen: Finns det verkligen kärlek så att det räcker?

Den här gången utgår perspektivet från den vuxne Tims ångest över att livet går så fort och att hans dotter Tabitha växer för snabbt, bara bryr sig om skolan och dessutom idoliserar sin rike och framgångsrike farbror, den numera vuxne Baby-bossen. Hm, vuxenångest som premiss i en barnfilm? Lika kul som en sunkig blöja va?

Det hade förmodligen räckt så bra att låta handlingen kretsa enbart kring Tabitha och hennes nya baby-syster (som bär en välpressad kostym under sparkdräkten, om ni hajar).

"Baby-bossen 2: Familjeföretaget" har i stället en förvånande avancerad och överlastad handling om hur den vuxne Tim ska få en bättre relation till sin äldsta dotter, samtidigt som relationen mellan de två originalbröderna – som magiskt förvandlas till sina yngre jag igen – ska bli bättre. Samtidigt planerar en ond, sockerchockad baby att utplåna alla föräldrar i ett komplext, skrikigt och långdraget upplägg.

En poäng som filmen tycks vilja förmedla är att det är viktigt att barn får vara barn. Gott så men den poängen saboteras effektivt av en annan poäng – att det är viktigt att våga utmana sig själv.

Lilla Tabitha är bäst i klassen i sin elitskola. Men hon är inte så bra på att sjunga och ser inte fram emot att sjunga solo på klassens julshow.

Här hade man ju kunnat tänka sig att den lilla tjejen kunde ha fått lära sig att det är lugnt, man måste inte inte prestera hela tiden, särskilt inte på områden som egentligen inte passar en. Men nej. Hon ska minsann lära sig att sjunga också för då blir pappa riktigt stolt. Suck.