Skolan har blivit ett slagträ i den pågående brutala valrörelsen. Tonläget är uppskruvat och känslorna starka kring hur den svenska skolan ska utformas. Något har gått fel, tycker många, och alla skyller på varandra.
Kanske är det som saknas i kakafonin barnperspektivet. Och sällan har det skildrats med så djup förståelse för barnens egna värld som i det belgiska dramat "Playground" från debuterande regissören Laura Wandel, som vann kritikerpriset på filmfestivalen i Cannes 2021.
Här följer publiken sjuåriga Nora (Maya Vanderbeque), som tillsammans med sin bror Abel börjar skolan. De får problem direkt när Abel försöker skydda Nora från att få spö på rasten, vilket leder till att han själv blir en måltavla för mobbarna.
Lärarna finns där och försöker hjälpa men de är sönderstressade och räcker inte till. När våldet inte kvävs i sin linda får det ett eget liv. Nora försöker hjälpa sin bror genom att skvallra på mobbarna men efter att hennes pappa gett dem en utskällning blir Abel ännu värre misshandlad. Övergreppen sker på alla nivåer, både fysiskt och psykiskt, så påfrestande att han börjar kissa på sig. Skammen spiller över på Nora, som blir retad av tjejkompisarna som säger "jag skulle inte vilja ha en sån bror". Snart vill inte Nora det heller.
I likhet med den närgångna koncentrationslägerskildringen "Sauls son" (2015), följer fotot uteslutande Nora, och nästan varje bild är på hennes ansikte. På något sätt är greppet lika drabbande i "Playground". Frånvaron av vuxna blir som en hård anklagelseakt mot vanföreställningar om skoltiden som oskuldsfull och lättsam.
Nora och Abels pappa är visserligen en snäll man som gör allt han kan för sina barn, men hans arbetslöshet bidrar också till mobbningen, då Nora får höra att "arbetslös betyder att man är en latmask".
Även om andra vuxna är mestadels perifera i filmen är det tydligt att barnens attityder är ärvda hemifrån.
Barndomens trauman sätter spår som ofta lever kvar resten av livet för många människor. Vi ser hur syskonen slits isär och hur skolans hierarki gör att en mobbad pojke förvandlas till mobbare. I "Playground" tvingar Laura Wandel sin vuxna publik att konfronteras med det på barnens nivå.
En invändning är kanske att mörkret nästan är för kompakt, barnens utsatthet ibland för grov att ta in. Ändå är filmen snudd på mästerlig i förmågan att fånga barndomens oförlåtande kaos.