Haute couture, till skillnad från det mer massproducerade prêt-à-porter, är mode framtaget i ett enda exemplar, speciellt skapat för en specifik kund.
Och här kommer ett skräddarsytt lättviktsdrama för den som vill fly undan höga elpriser, bombräder över Ukraina och annat elände i nästan två timmar.
Stäng ute verkligheten och sugs i stället in i historien om den rättframma gigarbetaren Ada Harris, som försöker bearbeta sorgen över sin man som dog i kriget, medan hon städar åt de rika och bortskämda i 1950-talets London.
Likt husan i en pilsnerfilm delar hon ut praktiska livsråd på arbetarslang till sina välbemedlade, men olyckliga, uppdragsgivare tills hon en dag får nog.
Mrs Harris beger sig i stället ta sig till Paris. För Adas dröm är att få lägga änkepensionen och besparingarna på haute couture – en äkta Diorklänning.
Ah, Paris, kärlekens stad! Där män kysser kvinnor på hand, eleganta artiga adelsmän bjuder på champagne på cancan-klubbar och orimligt vackra par flirtar genom att citera Sartre för varandra.
Nämnde jag att man behöver stänga ute verkligheten för att uppskatta filmen? Jag gör det igen, för det här är ren och skär saga. Men en riktigt förtrollande sådan. Även om man kan se vändningar i historien på mils avstånd. Fast det kan man väl få göra ibland.
Mrs Harris får komma till Dior, där hon först behandlas som något katten har släpat in. Men hon sugs snart upp i intrigerna kring det lite avdankade modehuset och kommer sedan med lösningen på både ekonomiska bekymmer och hjärtefrågor. Tack vare sin brittiska arbetarklasscharm.
Eftertexterna upplyser om att Dior har "stött" filmen och inte sedan mössen överraskade Askungen med den där klänningen på julafton har det hårda slitet i syateljén skildrats så lustfyllt.
Alla inblandade vet vad de gör och spelar sina roller därefter. Det är inte socialrealism, det är verklighetsflykt, drömmar och svartvit sensmoral. Och det är befriande i dessa krångliga tider.