När hon lutar sig över julaftonsbordet och frustrerat fräser ”sitt inte och skrik ut dina jävla problem!” så vill jag ställa mig upp i biosalongen och applådera. Inte bara för att Marie Göranzon är magnifik (som alltid) i rollen som sträv matriark i filmfortsättningen av Colin Nutleys tv-serie ”Bröllop, begravningar och dop”, utan för att hon med en replik kokar ner alla mina invändningar mot den här filmen.

På senare år har det kommit flera biofilmer som med framgång fångar det svenska kynnets (och här generaliserar jag) allmänna oförmåga att sätta ord på starka känslor. I ”Charter” försöker en sårig mamma förvandla en bitter vårdnadstvist till idyllisk semester. I ”Tigrar” bygger ett ungt fotbollsproffs upp ett pansar av muskler och målmedvetenhet för att dölja kaoset inuti. Skildringen av den aspirerande porrstjärnan ”Pleasure” överlåter åt oss i publiken att fundera ut vad som egentligen pågår i huvudpersonens inre.

”Bröllop, begravningar och dop” gör precis tvärtom. Allting ska luftas, gärna i ett upptrissat tonläge som sällan lämnar utrymme för tvetydigheter eller nyanser.

I centrum för berättelsen står Grace (Helena Bergström) som i tv-serien blev gravid med sin nya svärdotters pappa (Philip Zandén) – en händelse som gick som en chockvåg genom bådas familjer. Nu är han död och Grace uppfostrar sin lilla dotter med stöd av den bedragna änkan Michelle (Maria Lundqvist).

Filmen fortsätter där serien slutade, i de trassliga familjerelationerna i kölvattnet efter otrohet och svek, i ny och gammal kärlek, i hur man lappar ihop (eller misslyckas med att laga) det som trasats sönder.

Det råder ingen tvekan om att ensemblen har haft roligt under inspelningen – vilken skådespelare vill inte spela ut hela känsloregistret på det här sättet? Men som publik känner man sig märkligt utanför. Det är som att titta på någon sorts tävlingsinriktad gruppterapi, där den som visar mest vinner.

I min bok är det Marie Göranzon som avgår med seger – på walk-over.