Vem är bra och vem är dålig? Ingenstans dömer vi andra människor så snabbt och hårt som när vi ser dem på filmduken. Det kan räcka med några sekunders bekantskap med en rollfigur innan vi placerar hen i skurk- eller hjältefacket, och (precis som i den verkliga världen) är vi särskilt ivriga att döma kvinnor.

Regissören Maria Blom fick klippa bort en scen ur sin film ”Hallåhallå” (2014) , där huvudpersonen Disa satt tyst och sorgsen medan hennes barn lekte alldeles intill. ”Det blev så deppigt att man bara dog. Bara att barnen är i bild och mamman inte är glad – alla läser det som att hon är världens värsta mamma”, berättade Blom.

Hyllade filmproducenten Erika Wasserman (”Avalon”, The quiet roar”) leker skickligt med kvinnliga rollfigurers minimala svängrum i sin regidebut, ”Året jag slutade prestera och började onanera”. Vi får möta huvudpersonen Hanna (Katia Winter) när hon dansar hem från jobbet till tonerna av en dansk slagdänga – ett härligt livsbejakande porträtt som snabbt naggas i kanten när hon möter sin missnöjde man Morten (Jesper Zuschlag) för en middag på stan. Han klagar på att hon jobbar för mycket, att han inte känner sig sedd, att hon köper dyra möbler utan att fråga honom om råd. Hon är för mycket, helt enkelt.

Och jag köper hans version, jag tycker att hon är självupptagen och krävande och jobbig. Det är först en bit in i filmen – när äktenskapet havererar och Hanna krisar – som jag börjar höra vad hon egentligen säger: Att hon känner sig pressad att jobba mycket för att Morten inte tjänar tillräckligt. Att hon är familjens projektledare och aldrig får kredd för det. Att det kanske är naivt (som Morten gör) att kräva guldkant mitt i småbarnslivet.

Till skillnad från nästan alla andra kvinnor på film får Hanna vara en helt vanlig människa. Hon vill göra rätt men trampar fel ibland. Hon värnar om sin familj, men vill också ha ett eget liv. Hon är inte perfekt, men hon är sannerligen inte en skurk. Hon är inte ens en charmig slarver (en särskilt trött klyscha i moderna romantiska komedier).

Onanin i filmens titeln blir en sorts frigörelse, där den betydligt yngre Liv (Vera Carlbom) försöker lära Hanna att lyssna på sig själv och börja njuta av livet på egna villkor. Wasserman lyckas komponera en romcom med både skratt, solsken och ett litet långfinger till alla som envisas med att stoppa in yviga kvinnor i trånga lådor.