Har du hört den där om torpeden, frugan och livvakten som går in på en bar? De möter en Bondskurk från 1960-talet som har megalomana planer för hela Europa och sen kommer en hårdkokt snut från Boston och sen en hel radda skurkar med skurkig skurk-aura. Faktum är att alla gästerna på baren bär på automatvapen och snart är det skjutparty tills interiören är helt förstörd och alla bad guys ligger på golvet. Och sen säger frugan – ta-daa – "men du vill ju bara kolla på mina bröst!"

Tja, ungefär så där går det till i "The hitmans wifes bodyguard", uppföljaren till "The hitmans bodyguard" (2017), som väl ingen direkt har suttit och väntat på.

Samuel L Jackson och Ryan Reynolds repriserar sina roller som torped respektive väldens bästa livvakt, den sistnämnda traumatiskt nog dock utan sin licens. Torpeden har gift sig med den skrikiga och våldsamma lurendrejaren Sonia (Salma Hayek) och de är på bröllopsresa med förhoppningen om att få barn. Men ve den, förstås, som antyder att parets (skådespelarna är trots allt 72 respektive 55 år) planer är utsiktslösa.

Den här i grunden svårgillade trion hamnar av oklar anledning på ett gemensamt uppdrag där en ond och rik grek (Antonio Banderas) verkar vilja hämnas på EU som försatt hans hemland i konkurs. Med i den enormt förvirrande händelseutvecklingen finns en diamantborr, en amerikansk polis med hemlängtan, en schweizisk fickkniv och så många explosioner per sekund att någon form av rekordboks-hyllning nog är i sin ordning. Däremot vinner den här filmen knappast några pris för bästa manus, skådespeleri eller ens grundläggande från a till b-stringens i handlingen.

Då och då lyckas mästerironikern Ryan Reynolds få till en knorr på sina patenterade glimten-i-ögat-skämt, men mest känns det som att man tittar på en lavin av okontrollerbart vansinne som ingen förmått hejda i tid.

När allt är över blir man nästan lite nedstämd över att Samuel L Jackson gjort sådan fulparodi på sin ikoniska torpedroll i "Pulp fiction" och att Salma Hayek möjligen tror sig göra en mogen girl power-insats i ett manus som ändå mest insisterar på att framhålla hennes bröst.

I dessa tider är det många i filmbranschen som oroligt undrar om biopubliken kommer att hitta tillbaka till biograferna. Det blir förmodligen inte den här filmen som visar vägen.