I en solupplyst öken, till synes utan slut, tar en springande människoskugga långsamt sats och hoppar. Igen och igen, tills skuggan till slut lyfter och flyger fram över det karga landskapet. Det är alldeles tyst så när som på skuggans återhållsamma andetag.

"Bardo" är ett buddhistiskt koncept som syftar på ett slags flytande övergångstillstånd mellan död och återfödelse. Inledningsscenen i "Bardo: False chronicle of a handful of truths" illustrerar det tillståndet, och den är lika surrealistisk som vacker, vilket också kännetecknar Alejandro Gonzalez Iñárritus nya film i stort.

Journalisten och dokumentärfilmaren Silverio (briljant spelad av Daniel Giménez Cacho) har bott i Los Angeles de senaste 20 åren men återvänder hem till Mexiko för att ta emot ett hedersamt pris för sin journalistiska gärning. Hans relation till både hemlandet och priset är problematisk. Han brottas med immigrantens kluvna känslor, och försvarar hemlandet med näbbar och klor så fort någon utomstående kritiserar det som gjorde att han själv valde att lämna landet.

I det avseendet är "Bardo" en politisk film. En av de scener som griper tag mest är den där tusentals ordlösa och namnlösa migranter försöker ta sig genom den mexikanska öknen, en hopplös flykt som filmas av Silverio och hans kamerateam. Blicken vänds mot landets såriga nutid, men också mot århundraden av landets komplexa historia.

Styrkan i "Bardo" ligger just i de makalösa nyckelscenerna. När Silverios fru föder ett barn som vill tillbaka in i livmodern och resolut trycks tillbaka in i moderns kropp av barnmorskan är det en symbol för föräldrarnas sätt att hantera den verkliga förlusten av ett spädbarn som inte överlevde. Iñárritu briljerar i kameraåkningar och sammanhållna tagningar och en spektakulär dansscen från prisceremonin är svår att släppa. Likaså en förförande scen från gatorna i Mexico City som är så späckad av drömsk symbolik att hälften vore nog.

Det vore också tjänstefel att beskriva "Bardo" utan att nämna Fellinis "8 1/2". Den upphöjde krisande intellektuelle mannen som ifrågasätter hela sitt syfte och sin gärning har skildrats många gånger sedan den berömda filmen från 1963, och Iñárritus take på temat är verkligen i all mening ett storslaget navelskåderi.

Sammantaget är "Bardo" ett bitvis spektakulärt drama där gränsen mellan dröm och verklighet suddas ut. Bristerna ligger i spretigheten: ambitionen att klämma in alla intellektuella, historiska, politiska, humoristiska och drömska lager känns aningen mastig.

I slutändan knyts alla trådar ihop, men innan dess kan frustrationen i biofåtöljen bli påtaglig. Rådet till biobesökaren är därför att släppa allt och åka med från början, bortse från känslan av att Iñárritu liksom trycker upp surrealismen i ditt ansikte. Då blir "Bardo" en fin filmupplevelse.