Artonåriga Joanna (Nikki Hanseblad) ringer på hos sin skolkompis Matheus (Emil Algpeus). "Ska vi ligga?", frågar hon varpå ett av de mest opassionerade samlagen man sett i svensk film tar vid.
Joanna verkar mest bara behöva göra av sig någonstans. Hon är så rastlös att det är direkt stressande att se hur hon cyklar runt i Göteborg, myglar sig in i simhallen och försöker hålla koncentrationen uppe i skolan samtidigt som hjärnan går på högvarv.
Hemma sitter den deprimerade pappan (Shanti Roney) mest på soffan. Pengarna räcker knappt till mat och el, och än mindre till den adhd-medicin som Joanna behöver för att fungera. I takt med att de ynka tabletter hon har kvar tar slut så skruvas kaoset upp i hennes hjärna.
Rent filmiskt illustreras detta med sprakande lampor, störande ljud och ständigt hoppande ben och armar. Det är bara i vattnet, under ytan i den svalkande poolen som allt oväsen försvinner. Samt i armarna på den snygga och självsäkra Audrey, som Joanna blir blixtförälskad i.
Handlingen bygger på romanen "Jag är ju så jävla easy going" av Jenny Jägerfeld. Lustigt nog är Joannas familj i filmversionen omgjord enligt samma mall som i Jenny Jägerfelds "Comedy queen", som också är bioaktuell; även här finns en stukad familj med en död mamma, en knäckt pappa och en dotter som är utlämnad till sig själv.
Eftersom Joanna dels är äldre än Sasha i "Comedy queen" och dels lider av obehandlad adhd genom en stor del av filmen är problematiken i "Så jävla easy going" dock mer drastisk och allvarlig. Jakten på pengar driver henne exempelvis in i en knarkaffär och på vägen sviker hon sina vänner och strular till det ordentligt med Audrey.
Debuterande regissören Christoffer Sandler lyckas fint med att fånga de små detaljerna och väcker också stor sympati för Joanna. Nikki Hanseblad och Melina Paukkonen i huvudrollerna är båda väldigt karismatiska och lätta att förstå och tycka om. "Så jävla easy going" är en charmig och medryckande debutfilm om att hitta sig själv och att kärlek kan bli en stark, helande kraft.
Den största och finaste bedriften med "Så jävla easy going" är dock att den är en kärlekshistoria som befriande nog absolut inte kretsar kring svårigheter för det samkönade paret att få uttrycka sin kärlek. Tänk att vi har kommit så långt!