När Ruben Östlund skröt om hur hans nästa projekt skulle bli en påkostad internationell samproduktion om skeppsbrutna miljardärer så var det väl precis det här man såg framför sig.
De obekväma situationerna i dyra miljöer. Kontrasterna mellan över- och underklass och mellan män och kvinnor. Maktpositioner i gungning. Den sadistiska humorn. Woody Harrelson som kör så det ryker.
Inget kommer egentligen som någon överraskning. Bakom kändisarna, det snygga fotot och den uppskruvade absurditeten rör sig egentligen bara samma sociala maskineri som vi sett i hans tidigare berättelser.
Filmen är indelad i tre tydligt avgränsade akter där man får följa det unga paret Carl (Harris Dickinson) och Yaya (Charlbi Dean, som tragiskt gick bort alldeles nyligen). Relationen är rätt deppig. Carl har börjat åldras ur sin modellkarriär och influeraren Yaya verkar mest var ihop med honom för Instagram-följarnas skull.
När de i nästa kapitel följer med som gratispassagerare på en lyxyacht stöter de på ett helt galleri av utstuderade rika svin, bland dem en tafatt nordisk tech-miljardär, gestaltad av Henrik Dorsin och en rysk gödseloligark spelad av en underbart brötig Zlatko Buric.
Vid det här laget är det knappast någon spoiler hur resan slutar. Det blåser upp till orkan och miljardärerna rullar runt i sina egna kaskadspyor i en storartad scen som ser ut att vara signerad Stanley Kubrick. Sedan en förlisning följd av ett avslutande "Flugornas herre"-drama kring sex, maktspel och salta pinnar.
Det är lätt att himla med ögonen åt övertydlig symbolik och Östlunds självbelåtenhet. Och det är lätt hänt att man skruvar på sig och sneglar på klockan när han nästan tvångsmässigt drar ut allt till smärtgränsen. Men här finns också det där som han fortfarande är så bra på. De där välplacerade detaljerna och den där skärpan i vissa scener som kontrasterar mot den grovhuggna satiren. Det där som gör att man tror sig ha sett en alldeles för lång komedi där folk kräks och Woody Harrelson kör så det ryker, men att man flera dagar efteråt kommer på sig själv med att fortfarande grubbla över vad fan allt egentligen handlar om.