Den svartvita filmkonsten är seglivad. Trots att vi har haft sprakande färgfilm i nästan hundra år fortsätter ständigt nya generationer av filmskapare att lockas av gråskalorna från förr. Det kan handla om nostalgi och tillbakablick, som stumfilmshyllningen ”The artist” (2011) och Alfonso Cuarons självbiografiska 70-talsskildring ”Roma” (2018), eller om att vilja förmedla en alldeles särskild sorts vemod, som i Francois Ozons hyllade stämningsstycke ”Frantz” (2016).

Ibland – som när det älskande paret i polska ”Cold war” (2018) bråkar och röker på jazzklubbar i efterkrigstidens Europa – är det helt enkelt bara fruktansvärt snyggt.

Och när jag ser Jacques Audiards nya film tänker jag först att det svartvita fotot är ett rent estetiskt val. Den monokroma elegansen – tillsammans med electronicaartisten Rones coola musik – harmonierar perfekt med de futuristiska lägenhetsklossarna och den unga befolkningen i Parisstadsdelen Les Olympiades.

Här bor Émilie (Lucie Zhang), kantig och grälsjuk, men med en mjuk kärna av längtan och sårbarhet. När hon annonserar efter en inneboende, och läraren Camille (Makita Samba) knackar på, blir han först bryskt avvisad, innan hon ändrar sig och bjuder in honom på en öl – och sex. Det blir början på en komplicerad vänskap.

Samtidigt kommer 31-åriga Nora (Noémie Merlant) till Paris från Bordeaux för att plugga juridik. Bakom sig lämnar hon ett destruktivt förhållande. När hela klassen får för sig att Nora är porrstjärnan Amber Sweet förvandlas det efterlängtade studentlivet till en mardröm. I askan av sin nystart möter hon Camille – men är de verkligen menade för varandra?

Om dessa tre människor, om deras drömmar och rädslor, handlar ”Paris 13:e arrondissement”. Och visst, det är en snygg film, men efter ett tag är det annat än estetiken som fångar mig. Den är charmigt och fjäderlätt berättad, om relationer och sex men också om hur svårt – och härligt – det är att vara ung vuxen.

Faktum är att det svartvita fotot, och dess lek med ljus och skugga, också speglar filmens mest oskattbara innehåll. Audiard visar upp de skarpa kontraster mellan det vi visar upp för världen och det vi gömmer inuti – tills vi hittar rätt person att blotta allting för.