Plötsligt är de bara där – lastbilarna och arbetarna, och den stora explosionen som skapar en grop i det annars idylliska libanesiska landskapet.

Vi får veta att aktivisterna Souraya (Nadine Labaki) och Walid (Saleh Bakri) har lämnat det politiska kaoset i Beirut nästan ett decennium tidigare, för en självförsörjande tillvaro på landsbygden. Med sig har de två döttrar och en livsbejakande men döende farmor. Kontakten med omvärlden är begränsad, ingen av dem har en smarttelefon.

Men plötsligt söker civilisationen upp dem – eller i alla fall restprodukterna av den. För att råda bot på landets sopkris har presidenten nämligen beslutat om att anlägga en avfallsstation precis där familjens tomtgräns tar slut. Trots löften om återvinning och hållbarhet, bränns allting upp, och giftig rök sprider sig i dalen.

Man tänker kanske att ordet "sopkris" mer hör hemma i en hetsig debatt i en bostadsrättsförening, än som en stor fråga för ett land. Men i Libanon har avfallshanteringen blivit ett verkligt hot mot såväl människor som djur och växtliv under de senaste åren, efter nedläggningen av en stor tipp 2015. Folksamlingar har demonstrerat mot hanteringen, och flera medier har rapporterat om hur stora berg av skräp har rests på Costa Bravas stränder.

I filmen blir den splittrade familjen en spegling av ett land i sönderfall, där var och en hanterar det yttre hotet på sitt eget sätt. En av de stora behållningarna i "Costa Brava, Libanon" är den frispråkiga och punkiga farmodern, som alltid har en dräpande replik innanför rockärmen.

Även tvillingarna Geana och Seana Restom gör en stark gemensam insats som den yngsta dottern Rim: Ett barn med tvångstankar som försöker begripa vuxenvärlden.

"Costa Brava, Libanon", som har utsetts till Libanons Oscarsbidrag, är en lyckad balans mellan allvar och underhållning. De svepande kameravinklarna skapar en poetisk känsla, oavsett om de visar orörd natur i soluppgången, eller ett sopberg med tillhörande giftångor.