Den franska författaren Hannelore Cayre förärades år 2017 utmärkelsen "Grand prix de littérature policière". Det är Frankrikes mest prestigefyllda litterära pris inom kriminalgenren, och Cayre, som även arbetar som brottsmålsadvokat, tilldelades det för sin roman "La daronne".
Den enda anledningen till att ovanstående överhuvudtaget nämns i detta sammanhang är att "Mama Weed", som bygger på Hannelore Cayres bok, inte känns särskilt grand prix-värdig. Alls.
Hela filmens händelseförlopp förutsätter nämligen att all form av logik (för övrigt ett populärt verktyg bland brottsutredande detektiver) bedövas, slängs i en baklucka och dumpas med betongskor på floden Seines botten.
Patience Portefeux (Isabelle Huppert) arbetar som tolk för Parispolisen. Hon avlyssnar telefonsamtal mellan misstänkta arabiskspråkiga, knarkhandlare och närvarar även vid tillslag och förhör. Men det finns något som gnager i madame Portefeux tillvaro. Hon verkar mest uttråkad av den romantiska uppmärksamhet hon får av sin arbetsgivare och kollega Philippe (Hippolyte Girardot), och romantiserar i stället det liv i en moralisk och juridisk gråzon som både hennes föräldrar och avlidne make tycks ha levt.
När omständigheterna i ett fall sammanfaller på ett högst osannolikt vis blir tolken plötsligt indragen, och hon fattar beslutet att kliva in i händelsernas centrum och prova på livet som nordafrikansk knarkbaronessa.
Det som följer är någon sorts blandning mellan "Breaking bad" och fransk buskis, när den sociopatiskt beräknande Patience Portefeux överlistar både bovar, poliser, och den goda smaken.
"Men det är ju en film, och filmer ska främst vara underhållande. Verklighetsflykt snarare än verklighetsskildring", kanske någon där ute invänder. Och det är inte osant.
Det känns däremot bara fel att förväntas svälja en scen likt den där hela narkotikaroteln sitter tillsammans med Isabelle Hupperts rollfigur och lyssnar på ett telefonsamtal där hon, deras vän och kollega vars röst de hör varje dag, pratar arabiska med sina medbrottslingar ‒ och ingen känner igen henne.
Lägg därtill de tröttaste asiatiska stereotyperna sedan Mickey Rooney kisade med ögonen i "Frukost på Tiffanys". "Mama Weed" är ett spektakel som mest känns som en förolämpning.
