1970 kommer den geniförklarade filmregissören Luchino Visconti till Stockholm på jakt efter en vacker pojke som kan axla rollen rollen som den undersköne dödsängeln Tadzio i filmen "Döden i Venedig". Valet faller på den blyge 15-årige killen Björn Andrésen. "Världens vackraste pojke", basunerar Visconti ut till pressen och den unge svensken blir världsstjärna över en natt.
50 år senare konstaterar Björn Andrésen att det som han först såg som "ett schysst sommarjobb" kom att förstöra hans liv. Den osäkre och föräldralöse Björn var illa rustad för uppmärksamheten. I efterhand blir det också smärtsamt uppenbart vilket brutalt övergrepp den här sortens sexualisering av barn är, och hur creepy konsten och filmbranschen kan vara.
Men filmen är ingen anklagelseakt, ingen retroaktiv cancelling av Luchino Visconti. Det här är en kontemplativ berättelse om Björn Andrésen och hans trauman som fortfarande är blödande sår. Mamman som tog sitt liv när han var liten, vuxenvärldens svek, depressionerna och missbruket, Andrésens egen son som dog i plötslig spädbarnsdöd när han själv låg stupfull bredvid. Här finns så många tragedier, så mycket som gör ont. Filmen framställer en huvudperson som nog hade varit chanslös även om Visconti aldrig hade klampat in hans liv.
Med hjälp av dokumentärfilmarna återbesöker Andrésen platserna från förr. Han åker till Paris där han blev utnyttjad som statussymbol av rika gubbar, till Japan där han knuffades in i en karriär som maktlös tonårsidol, till stränderna där "Döden i Venedig" spelades in. Där är nu mörkt och vinterkallt. Scenerna är kusliga och utdragna, ackompanjerade av Anna von Hausswolffs suggestiva toner. En barnröst gråter och ropar efter sin mamma på en gammal inspelning. Den spöklike Andrésen är en vålnad som hemsöker sitt eget förflutna. Skönhet, förgänglighet och döden, precis som i den där gamla filmen.
Nej, någon upplyftande historia är det inte. Man vill bara krama någon och höra att allt blir bra ändå.