Det här är förstås en oemotståndlig historia att berätta på film. Under ett århundrade och en bit in på 1800-talet fanns Dahomeyriket i nuvarande Benin i västra Afrika, som visserligen hade en manlig kung, men som försvarades av en fruktad, närmast oslagbar amasonarmé – agojiekrigarna.
Symbolvärdet är enormt. Äntligen en påkostad actionfilm från Hollywood baserad på en afrikansk historia och med starka svarta kvinnor i huvudrollerna. En film om systerskap, jakten på rättvisa och möjligheten att ta hämnd à la Quentin Tarantino på de slavhandlare som köpte och fraktade bort män och kvinnor till Nord- och Sydamerika.
Det pratas redan om en Oscar till Viola Davis i huvudrollen som den imposanta krigardrottningen Nanisca. Och det kan vi nog bocka av redan här och nu. Hennes rollprestation innehåller allt som behövs för att ta hem en gyllene statyett. Hon är imponerande.
Dahomeyfolket hotas på två fronter. Dels av det rivaliserande Oyariket, med sin till synes överlägsna krigsmakt och dels av västerländska handlare som köper sina slavar av skrupelfria krigsherrar i trakten.
Här finns mycket att berätta för regissören Gina Prince-Bythewood som lyckligtvis väljer bort många storslagna stridsscener med machetesvärd. De som finns räcker och blir över. I stället fokuserar hon på relationerna. Det är helt rätt och "The woman king" är faktiskt mer ett starkt drama med lite action än tvärtom.
I centrum står den unga viljestarka flickan Nawi (Thuso Mbedu), som dumpas hos agojiekrigarna av sin far och fostras till superkrigare. Hon knyter allt starkare band till krigardrottningen Nanisca som ser mer och mer av sig själv i den unga tjejen.
Deras relation är det starkaste i filmen och det man bär med sig efteråt.