Att kliva in i en magisk sagovärld är ingen lek. I våra mest älskade sagofilmer måste barnhjältarna utkämpa krig (”Häxan och lejonet”), mäkla fred mellan monster (”Till vildingarnas land”) och avvärja världens undergång (”Den oändliga historien”). Som om inte det vore nog tampas huvudpersonerna också med trauman i verkliga livet, som separation, sorg och utanförskap.
Den svenska filmen ”Emily och den hemliga resan” rör sig i samma marker som klassikerna, med berättelsen om Emily som har förlorat sin pappa. Han brukade måla fantasifulla akvareller av älvor och sagoskogar, bilder som inspirerade Emilys mamma till att skriva populära barnböcker – ett arbete som hon nu begraver sig i.
När Emily öppnar en kista med pappans bilder hamnar hon plötsligt i sagolandet Faunutland, där hon möter älvan Nightinglar och det snälla sagoväsendet Belorac. Men Faunutland är i händerna på onda krafter – en häxa har tagit över slottet och förvandlat alla barn till ängsliga vuxna. Emily tar på sig uppgiften att hitta en magisk kristall som ska återställa ordningen i sagoriket.
Det är lätt att se spår av fantasyklassiker i regissören Marcus Ovnells och medförfattaren Jenny Lampas sagovärld, från 80-talsfilmen ”Labyrints” prilliga monster och fantasifulla kostymer, till Michael Endes vuxenkritik i sagoromanen ”Momo och kampen om tiden”.
Men det är också i jämförelserna som ”Emily och den hemliga resan” tappar sin lyster. Till skillnad från till exempel ”Till vildingarnas land” – där Spike Jonze skapade ett komplicerat men helt trovärdigt världsbygge kring rymlingen Max och hans äventyr som vildingarnas kung – känns Ovnells film som en serie planlösa infall. Resultatet blir en berättelse utan eget driv och temperament, vars särart dessutom tar stryk av att den är inspelad på engelska och dubbad till svenska.
Kanske är det orättvist att jämföra filmen med visionära verk. Om man istället mäter den mot strömningskanalernas utbud och mycket av den barnfilm som går upp på bio så har ”Emily och den hemliga resan” mycket på pluskontot: charm och hjärta och gulliga monster. Men jag tycker att barn – precis som vuxna – förtjänar mer än så.