I dag, onsdag 8 januari, avslöjas vilka som nominerats till årets guldbaggar. Men det sker i skuggan av ovanligt usla publiksiffror. När TT summerade läget i början av december stod svensk film för mindre än tio procent av biobesöken 2019. Och biobesöken är livsviktiga för filmens intäkter.
Någon riktig publikmagnet fanns inte. Länge var "Britt-Marie var här" den största succén, men den fick så usla recensioner att jag aldrig såg den. Däremot såg jag tolv andra svenska filmer. Det var allt från tramsiga Gröna Lund-dramat "Eld och lågor" och oväntat lyckade rymdresan "Aniara" till habila "Quick" och Roy Anderssons tålamodsprövande "Om det oändliga".
"438 dagar" var bra men drabbades av samma sak som andra svenska filmer med verklighetsbakgrund: journalisten Martin Schibbye gick ut och underkände filmen som baserats på hans egen bok. Likadant var det när Astrid Lindgrens efterlevande dömde ut "Unga Astrid" på förhand och Tom Alandh sänkte "Monica Z": det enda rykte filmerna får är negativt.
Lisa Aschan som gjorde "Ring mamma" har fattat att en lyckad komedi måste ge publiken möjlighet att gråta lite också. "En komikers uppväxt", å andra sidan, gjorde Jonas Gardells uppväxt ännu mer deprimerande än förut.
Svenskproducerade "And then we danced" gav en fascinerande bild av Georgiens folkdans och homofobi.
Peter Jöback-filmen "Jag kommer hem igen till jul" var överraskande dämpad medan Tomas Ledin-filmen "En del av mitt hjärta" var överraskande bra. Den sistnämnda drog 260 000 besökare, vilket var årets bästa siffra. Men jämför det med "En man som heter Ove" från 2015, som sågs av 1,7 miljoner svenskar.
Samtidigt rapporterar Netflix att deras största hit bland svenska abonnenter var svenska thrillern "Störst av allt". SVT konstaterade att en halv miljon tittare såg 2018 år svenska filmsensation "Gräns" på tv, och SF Anytime berättade att barnskräckisen "Rum 213", baserad på en bok av Ingelin Angerborn från Linköping, är en stadig tittarfavorit hos dem.
Jag tror varken att den svenska filmen är för dålig eller att den svenska publiken är ointresserad. Jag tror att det handlar om ändrade vanor. Det är bekvämare att stanna i soffan, rikta fjärrkontrollen mot teven och bläddra i utbudet. Man behöver inte passa några tider, bara titta när man vill. Strömningstjänsterna gör underverk för tv-serien som berättarform – samtidigt som de långsamt stryper biograferna.