Egentligen vänder sig "Call of the wild – skriet från vildmarken" till en yngre publik, men jag går och ser den för Harrison Fords skull. Han slutar liksom aldrig att vara Han Solo, Indiana Jones och Deckard i "Blade runner" för mig. Han har en förmåga att satsa allt och göra ganska tunna hjälteroller till människor av kött och blod. På senare år har han dessutom återvänt till sina paradroller, med gott resultat.

Kanske tänker fler som jag, för det är en överraskande vuxen publik som kommit för att se Ford interagera med en datoranimerad hund i tillrättalagda miljöer. 

Snart ska Ford, som fyller 78 i år, ta på sig Indiana Jones-hatten igen samtidigt som Bernie Sanders, 78, och Joe Biden, 77, slåss i primärvalen. I samtliga fall önskar man att det fanns piggare ersättare.    

En annan farbror ser man i franska "La belle epoque". Daniel Auteuil spelar serietecknaren som får chansen att återuppleva sitt livs höjdpunkt: maj 1974, när han mötte den stora kärleken. Fin och rolig film, men man kan fundera över varför mannen får rätt, medan hans hustru (spelad av Fanny Ardant) är den som måste anpassa sig.

På sätt och vis är det mannen som får bestämma även i "Min pappa Marianne". Rolf Lassgård spelar präst, make och far som väljer att släppa fram sin inre kvinna. Han är förstås suverän i filmen. Det är Lena Endre och Hedda Stiernstedt också, men bäst är Klas Wiljergård som obekymrad slacker-brorsa. Han har både kropp och talang nog för att spela rolig gubbe i decennier framöver.  

Vill man se fler farbröder finns "En officer och spion". Roman Polanski, 86 år, har gjort en stram thriller av Dreyfus-affären, med massor av gubbar i yviga mustascher. 

Och i isländska "En vit vit dag" möter man änklingen som inte kan förlika sig med tillvaron. En kärv man i en kärv film. 

Trött på gubbar? Det finns alternativ. 

Se Autumn de Wildes "Emma"! I hennes tolkning är scenografi och kostym lika spirituella som Jane Austens berättelse. 

Ännu gladare blir man av superskurkkomedin "Birds of prey" med Margot Robbie. Den är regisserad av en kvinna, precis som kommande superhjältefilmerna "Black widow" och "Wonder woman 1984". 

Nyss gick Lulu Wangs "The farewell" och Greta Gerwigs "Unga kvinnor", snart kommer "Terapi i Tunisien", av Manele Labidi och Amanda Kernells nya film "Charter".  

Det går inte fort i filmbranschen, men sakta blir kvinnorna fler, både framför och bakom kameran.