"Vi barn från Bahnhof Zoo" ska vara en helvetesfärd

Glädje och techno i 70-talets Berlin? Nej, tacka vet jag originalversionen av "Vi barn från Bahnhof Zoo" – även om musiken var anakronistisk redan då.

I den nya versionen av "Vi barn från Bahnhof Zoo" är de unga missbrukarna hippa och fräscha.

I den nya versionen av "Vi barn från Bahnhof Zoo" är de unga missbrukarna hippa och fräscha.

Foto: Viaplay/TT

Filmspaning2021-03-02 19:00
Det här är en krönika. Åsikterna i texten är skribentens egna.

Det börjar i misär, och sedan blir det bara värre. Christiane F är 13 år när hon flyr från den nerpinkade betongförorten och tar U-bahn in till centrala Västberlin, till tonerna av David Bowies "V2 Schneider". Drogerna hon testar leder till nya droger och hennes färd fortsätter snabbt mot botten.  

Om man har sett den tyska filmen "Vi barn från Bahnhof Zoo" från 1981 glömmer man det inte. Det är en 70-talsbrun nedstigning i helvetet. Nu berättas historien igen, i en nygjord serie på Viaplay. Allt är fräscht och färgglatt, alla ungarna i förorten har nyköpta skinnjackor och nytvättat hår varje dag och på diskoteket Sound spelas techno från 2000-talet. "Historierevisionism", ryter jag – men hejdar mig. 

Verklighetens Christiane F föddes 1962. Hennes öde som heroinist och prostituerad blev känt och omdebatterat efter en serie intervjuer i tidningen Stern. Artiklarna blev en bok och boken blev film, med Natja Brunkhorst i rollen som Christiane. 

Boken hamnade i mina händer sommaren 1982 och på hösten såg jag filmen. Jag var 16 år och väldigt långt från Berlin, men kunde känna igen mig i Christiane F:s längtan bort från de supande mobbarna i klassen. Hon finner nya vänner som testar droger och dyrkar David Bowie. Alla mina nyfunna idoler, som Lustans Lakejer, nämnde samme Bowie. Han var förebilden, nydanaren, gränsöverskridaren och normbrytaren. 

Och i filmen spelade han sig själv. Det var under en konsert med David Bowie 1976 som Christiane F bestämde sig för att prova heroin, och händelsen är med i filmen. Hon ville bli som de andra, lika uppslukad av Bowie och narkotikan. Bowie framstår som en gud, en inspiratör till pånyttfödelse – och samtidigt en Mefistofeles som lockar henne i fördärvet. 

Det skulle dröja till 90-talet innan jag såg om filmen, och förstod att Bowies låtar som används i den är gjorda 1977–1979, EFTER händelserna i filmen. Och Bowie själv ser ut som på 80-talet, en besökare från framtiden. 

Christiane F lever än i dag, men David Bowie dog 2016. Med åren har vittnesmålen om hur han vidrört människor med sin inspiration blivit fler (lyssna till exempel på "Hur jag fick dig att älska mig" med Kent, där Ziggy Stardust skänker Jocke Berg förmågan att skriva låtar). Och i den nya tv-serien gör de åtminstone en sak rätt: Christiane F möter David Bowie redan i första scenen.

Karta: Bahnhof Berlin Zoologischer Garten