Kazuo Ishiguro: Vi har alla blivit lite galna

Lite blek och lite äldre tittar han upp i webbkameran från vad som rimligen är hans hem någonstans i norra London. I bakgrunden syns ett piano, fåtöljer och svarta bokhyllor. Hans första bok efter Nobelpriset publiceras genom en välregisserad förlagsmanöver samma dag världen över. Uppenbart tagen både av pandemin och världsläget svarar den receptive författaren på frågor som har mejlats in i förväg.

– Året som gått har varit fyllt av enorma händelser i världen. Jag måste säga att det är en tid då det känns som att väldigt mycket ändras, och inte bara som att det ändras utan som att det aldrig var som vi trodde att det var. Vi hade misstolkat stora delar av världen. I själva verket hade vi misstolkat de människor vi lever med, våra grannar.

Den nya romanen "Klara och solen" är en dystopisk framtidssaga som utspelas i ett prestationsinriktat och delat USA där rika föräldrar genmodifierar sina barn. Det är vägen till framgång. I efterhand blev Kazuo Ishiguro medveten om släktskapet med den dystopi som han hade skrivit 16 år tidigare, "Never let me go", om unga kloner som växer upp för att donera sina organ och sedan dö.

– Jag tror att jag ville svara på sorgen och ödsligheten i den boken. Jag ville skriva en bok som uttryckte hopp och optimism, jag tror att det var en känslomässig sak, jag ville bära vittnesmål om att jag har blivit muntrare med åren, säger den nu 66-årige Ishiguro.

Som att bli påkörd

Tre år har gått sedan han tog emot Nobelpriset. Tillkännagivandet liknar han vid att bli påkörd av en lastbil. I dag känns det som något som hände i ett parallellt universum. Nobelpriset har inte riktigt rört vid honom, tycker han.

– När jag kommer tillbaka till mitt arbetsrum är det exakt likadant, väldigt slafsigt, det är papper överallt och mina problem som författare är precis desamma. I själva verket är de ganska stora. Jag verkar inte ha blivit mer intelligent eller fantasifull, oftast det motsatta.

Zoom-mötets journalister deltar enbart som osynliga lyssnare, det är bara de två männen från den brittiska litteraturagenturen som tillsammans med Kazuo Ishiguro själv syns på skärmen, alla tre karantänlydigt i separata rum.

De utvalda frågorna är enkla och raka, vilket inte hindrar Ishiguro från att utveckla djärva tankegångar vare sig det handlar om en ny fas av kapitalismen där big data har ersatt olja, vete och guld, eller utifrån "galna" kafédiskussioner med en AI-kunnig person på spetsnivå som han träffade inför sina nya roman. Inget av detta rimmar med hans självbild som "en författare från en intellektuellt trött generation". Mot slutet ber han om att få göra ett tillägg.

– Det här kanske låter överdramatiskt, vi har alla blivit lite galna i den här situationen, men vi har kunnat betrakta en märklig tid, säger han och beskriver ett nytt sanningsbegrepp som han tycker har blivit tydligt framför allt under presidentvalet i USA: trots att bevis och fakta säger det motsatta finns det amerikanska väljare som utifrån sina känslomässiga upplevelser på riktigt tror att Donald Trump vann.

– Det verkar som att vi under en tid har drivit mot den här konstiga definitionen av sanning. Det är det man känner som betyder något, och det har nått ett slags febrig toppnivå i Amerika, säger Ishiguro som uppmanar till självrannsakan.

"Förvrängd spegel"

Det var för sina romaner "med stark känslomässig verkan" som han fick Nobelpriset i litteratur. Nya "Klara och solen" är inget undantag. Som läsare känner man starkt med AI-roboten Klara som framstår som mer mänsklig än många av de fyrkantiga människor som hon har kring sig. Till skillnad från dem kan Klara både hoppas och tro. Hon är fast besluten att rädda livet på den dödssjuka flicka som hon fått i uppgift att tjäna. "En förvrängd spegel" kallar Ishiguro henne och berättar att inspirationen snarare kom från färgglada barnböcker än från den senaste generationens artificiell intelligens som han förvisso också har skrivit in i sin berättare.

"Galna saker"

Att framgångsrikt förmedla känslor, inte bara idéer, är också det som Ishiguro länge har beskrivit som sin främsta uppgift. Inte heller nu tvivlar han på behovet av berättelser eller på det han gör. Däremot har han blivit "ganska obekväm" med sitt sätt att formulera sig kring det.

– Det är svårare för mig att bara försvara den känslomässiga fiktionen på det här sättet. Jag bara lyfter detta som en av de galna saker som inträffar när man har suttit i karantän i månader, säger han och föreslår sedan att alla som jobbar med – eller hyllar – konstnärliga uttryck tar ett steg tillbaka och funderar över utgångspunkterna: Har detta något att göra med att folk tror på galna saker enbart utifrån sina känslor?

– Jag vill bara introducera den tanken.