Men mina heta känslor för gruppen svalnade dock en aning. Låg nere tills det att albumet Coming up släpptes i mitten av nittiotalet. Sedan dess har bandet funnits som en av favoriterna i skivhyllan.
Bandets konsert på fredagsnatten spelade definitivt på alla strängar. Brett Anderssons kaxiga och sexigt feminina scenframträdande, hans rena, typiskt engelska röst, i kombination med en kavalkad av både gamla godingar och sprillans nytt material var allt som behövdes för att jag skulle bli störtkär. Och jag tror inte att jag var ensam om den saken.
Jag kan inte låta bli att se vissa likheter mellan Brett Andersson och David Bowie.
Det nya materialet som spelades visar att gruppen håller stilen utan att för den sakens skull upprepa gamla hitrecept. Och med snyggingen Brett vid micken blir Suede aldrig tråkigt.
Jag skulle vilja smacka på med en femma i betyg, men inser att jag är alldeles för partiskt för att kunna döma konserten utifrån ett allmänt perspektiv. Men det blir högt i varje fall. Det här var suveränt.
Jag kan lätt erkänna att jag i slutet av konserten önskade mig vara en svettdroppe på Brett Anderssons bröst.