- Den här känns lite konstig, som om jag inte hade skrivit den - en somrig poplåt. Men nu ska jag ta ner er på botten igen, säger hon.
Men också på botten kan det vara toppen. Det visar Anna Ternheim med sina rent av tungsint och smärtsamma musik. Samtidigt som det blir ack så känslosamt och vackert. Och vemod som ändå innehåller kraften som för känlan vidare är bland det starkaste som finns.
Det är precis den styrkan som gör Anna Ternheim. Tyvärr blir det inte samma nerv som när hon i tajtare sammanhang turnerade med Lasse Winnerbäck i vintras. Kanske att Pampas är för stor, och kanske att den varma ljumma lördagseffetrmiddagen inte är tid för Annas svarta skriande texter och smärtsamma röst.