Sofia Söderholm och Lisa Magnusson har precis varit i bilen ute på parkeringen och hämtat öl.
Redan på långt håll skriker de "hokkey". Och får till svar - givetvis "hokkey".
Det ekar mellan tälten. Folket runt omkring tittar lite nyfiket. De får lära sig att leva med ordet.
För det lär ljuda åtskilliga gånger dessa dagar. Det brukar det göra. Inte minst i början när alla möter upp, från Haparanda, Stockholm, Borlänge, Göteborg, Köping, Gällivare...
- Vi brukar bli mellan 20 och 30 personer, säger Lisa. Mellan 18 och 35 år.

Inget med idrott
Hokkey har i ärlighetens namn ingenting med idrott att göra. Därför understryker de snabbt att stavningen är viktig.
- Två kk i mitten istället för ck, påtalar Sofia.
Bara ett par blå-gula "pissetofflor" är egentligen det enda i lägret som kan föra tanken till idrott. Om man vill.

Varje år
Ingen känner egentligen varandra till vardags. En gång om året möts de på Hultsfred. Utan att ha stämt av med varandra.
- Vi har inte ens varandras telefonnummer, utan vi bara vet att alla kommer hit på festivalen.
Det bestämmer alla när festivalen är slut. "Vi ses på Hokkey nästa år" är avskedsfrasen.

Given plats
Tältet har sin givna plats. Och har så haft i tolv år. Alltid ett militärtält. Förutom i år.
Tältägaren blev pappa för bara några månader sedan, så han hoppade Hokkey i år. Därför består lägret i år av flera småtält.
Men allt annat är sig likt. De vet exempelvis vem som tar med sig den stora, feta bandaren, som bara ljuder The Kristet Utseende, Flogging Molly och Drop Kick Murphys.
- Det är ett gäng med härliga, tokiga människor, som vi lärt känna via hokkey, säger Lisa och Sofia som inte heller kände varandra innan de möttes på hokkey.
- Vi har fått vänner för livet, trots att vi bara träffas en enda gång om året.