Först av allt: estetiken. Ebbot Lundberg lånar side effects, som också spelade på festivalen, som kompband. Jag säger bara: Frisyrerna. Kläderna. Manéren.
John Lennon hade varit avundsjuk. Och Daniel Gilbert får varje tråkig heteroman att drömma om homosexualitet.
Och det är alltså bara stjärnorna i Ebbot Lundbergs universum.
Ebbot Lundberg klarar sig förstås utmärkt på egen hand. Han är en mörk naturkraft som elektrifierar sin omgivning.
Han har inte så mycket att jobba med på Hultsfred. De kanske 300 i publiken benämner han som "mer balanserad" än tidigare generationer, men det är inte det enda som är briljant.
Bandet är bäst på hela festivalen och tar fram det bästa ur Ebbot, som blandar friskt mellan jättegamla, gamla och helt nya låtar. Den som trodde att Ebbot kommersialiserade sin medverkan i "Så mycket bättre" trodde dock fel. Som tur är. Istället får vi fantastiska versioner av Second life replay, Killing my darlings och fantastiska A room without a view. Det är en strålande konsert.