Docenterna älskar Hultsfred. Men jag vet inte. Ibland är det som att ingen av de väldigt många som gång på gång upprepar hur mycket de älskar Hultsfred har märkt hur Hultsfred har förändrats.
Det har hänt mycket på tjugofem, tjugo, femton, tio och fem år.
Kanske att Joppe Pihlgren struntar i det helt och hållet. I vilket fall som helst tar han varje tillfälle i akt för att säga hur mycket han älskar Hultsfred. Det är de mest insmickrande mellansnacken man hört.

Bättre än sin musik
Docenterna är Hultsfreds-veteraner och har spelat här oftare än nästan alla andra. Enligt Pihlgren själv har bandet gjort sina bästa spelningar här. Gårdagens spelning kommer inte att ingå i den skaran.
Pihlgren är fantastisk på scen. Han kan få Ian Curtis att framstå som följsam, han sprudlar av energi och han tycks, på riktigt, älska att spela här vid världens bästa Hulingen.
Inte så pass mycket att han kommer ihåg sina egna texter, men trots det är Joppe Pihlgren mycket bättre än sin musik.
Docenterna spelar sina två nya låtar och sina allra största hits. För att ha hållit på i 34 år är det ett, milt uttryckt, tunt resultat. Det finns vissa trixiga lösningar och roliga textrader (jag är ju lite svag för rimmet av element och impotent i "Varma öl och kalla element"). Men mycket mer är det inte. Det är roligt, men ganska meningslöst.

"Popkollektivet"
Att Docenterna tagit hjälp av halva musik-Sverige räddar konserten. Idde Schultz är med under hela konserten. Conny Nimmersjö från Bob Hund kliver in på några låtar. Kent Norberg sjunger "Vägg av tårar". Legendariske Robert "Strängen" Dahlqvist från Hellacopters dyker upp.
Joppe Pihlgren kallar samlingen för "popkollektivet" - och under hela konserten tänker man att det är viktigare för kompisgänget att ha roligt tillsammans än att underhålla en publik. Som att solglasögonen för 20 år sedan bytts ut mot scenen. Det är tur. För hade inte Joppe Pihlgren varit sitt underbara jag på scenen hade konserten fallit platt.