I tio år har de hållit på nu. Lifvens är säkerligen ett av de mest anlitade och folkkära banden i trakterna. Uppskattningsvis blir det 50-60 spelningar om året. Inte många band som matchar det.
- Vi är nog rätt så flexibla, säger Kenneth Rosén.
Eller rättare sagt, han säger:
"Vi ä owhätt fläxible".
Ungefär så. För när Kenna Rosén pratar, är det med en bredare småländska än vad en ökänd Emil nånsin använde sig av.
"Venemôl", definierar Rosén.
Jag är själv bördig i Venatrakterna, det gör att jag begriper att han det han säger betyder Venamål. Eller Venadialekt.

Vi ses på Metropol i Hultsfred där det senare på kvällen ska bli releasefest för bandets nya liveplatta från förra årets krogshow. Om plattan kommer fram i tid, vill säga.
- Det sista vi hörde är att leveransen har passerat Åseda så ni får verkligen va med när plattan släpps, säger Patrik Engqvist en halvtimme innan de inbjudna gästerna kommer.
Så där är det tydligen med det mesta det här spelglada gänget håller på med. "Dä blir som dä blir."
Men hur kom Lifvens till egentligen?
- Vi är nog ett gäng avfällingar som inte passar in någon annanstans, säger Kenneth Rosén.
Bert Olausson ser på saken på samma sätt:
- Det är nog därför vi passar så bra ihop.

För drygt tio år sen hoppade Rosén och Engqvist av Wild Rover.
- Då tänkte jag att jag aldrig skulle spela mer, minns Rosén.
Men sen blev det lite trubaduruppdrag här och var för Rosén och Engqvist. På en sån dök "Örten" Larsson från Storebro upp. Nästa gång hade han med sig basisten Bert Olausson.
- Sen har det bara rullat på...
Bandet har under resans gång fyllt på med Ulf Nilsson på fiol och dragit land och rike kring med sin personligt välblandade musik.
- Vi vill göra en medryckande glad musik, utan några förutfattade meningar. Vi är inga popidoler som måste göra någon egen grej, utan vi ändrar repertoaren så att den passar, säger Lennart Larsson.
Någon etikett eller genre är svår att hitta.
- Det finns nog ingen, men med den sättning vi har, blir det ju nån form av irländsk grund. Men vi kan plocka fram "danspärmen" eller vad som nu gör sig bäst på en spelning, säger Kenneth Rosén.

För det är så att en spelning inte alltid blir vad bandet tänkt sig. Det vittnar ett särskilt minne om.
"Örten" och Rosén berättar glatt om den gången när bandet fortfarande kallade sig Lifvens vänner och fick en spelning i Mönsterås.
- Vi åkte dit som vanligt - och när vi kom fram var det i församlingshemmet och med någon kyrklig förening med andakt och sånt...
Inte precis läge kanske för irländska visor om olycklig kärlek och sprit.
- Nä, så det var bara att hålla god min och sen körde vi "Kära mor", "Hälsa dom där hemma" och lite sånt, och det blev hur bra som helst, och sen blev det kyrkkaffe och allt innan dom tackade oss och vi for hem igen...
Efter det började tanken att ändra på namnet att växa. Spelningen i Mönsterås blev beviset för att "Lifvens vänner" kunde ha en aningen religiös klang och farligt nära ett känt religiöst samfund. Fast det dröjde tills för ett par år sen innan namnbytet blev av. Det har egentligen ingen betydelse. Drivkraften ligger i spelglädjen - och att ge publiken rätt valuta för pengarna.
- Kalla det prostitution om det är så, men visst vill man att den som bokar ska va nöjd. Och det är inte alltid man kan göra det man själv tycker allra bäst om, men även "dans-kitet" kan va roligt att ta till.
- Vi brukar säga att vi inte spelar dansmusik, men att det går bra att dansa till det vi spelar...
Något snobberi finns det inte utrymme för. En gång gjorde Lifvens ett besök på en bluegrassfestival i Lida utanför Stockholm. Bland en uppsjö av genremallade band var fixeringen vid instrumenten extrem och snacket gick om den ena svindyra gitarren efter den andra.
- Det var importerade Gibsonmandoliner för 90 000 spänn och så där, berättar Kenneth Rosén.
Mitt i den här smeten satt Patrik Engqvist en kväll och stämde sin mandolin. En väl använd pryl med ett extra hål uppslaget i lådan, när en nyfiken instrumentextremist gled fram och frågade vart mandolinen kom ifrån.
- Den har jag köpt av "Örten" för ett par hundra.
- Jaha du.., jag köpte min för 60 000 i staterna, svarade den nyfikne som nu hade blivit ännu mer uppsträckt , och nyfiken på den kletiga massa som vanligtvis används för att sätta fast affischer på väggar, men som Engqvist använde för att hålla fast mikrofonen i mandolinen.
- Vad är det där?
- Det vet jag inte.
-Hmmm, men är ni ute och spelar mycket då?
- Njaa, inte så farligt. Det blir kanske något hundratal spelningar om året....
Nu höll den nyfikna att slå bak ut och ville prompt veta vem som fixade och bokade alla dessa spelningar, varpå Engqvist lugnt svarade:
- Nej, det är ingen särskild. Vi gjorde en spelning, och sen har folk ringt...
Där försvann den nyfikne tillbaka till den mera interna diskussionen om priserna på importerade instrument.

Det där med att ha kul, det är den viktigaste drivkraften för Lifvens.
Eller som Bert Olausson uttrycker det.
- Den dan jag inte tycker det är kul att spela, stannar jag hemma, för inte ska jag tvinga på publiken det jag själv tycker är tråkigt.
Men tråkigt blir det sällan med Lifvens. Svängig musik och mycket skrönor. Inte bara den om tjuven Samuel Johan Lif som härjade i Smålands skogar för 150 år sen. Många av de andra skrönorna har också sina rötter i den småländska myllan.
- Min morfar var en otrolig historieberättare, så mycket kommer därifrån, säger Kenneth Rosén.
- Sen sen kopplar man ihop lite där och lite där, och i bland blir det historier som man inte har hört själv förut...

Skrönorna och historierna var kanske det som utlöste den krogshow som Lifvens gjorde i fjol.
Den var lika välplanerad som allt annat bandet tagit sig för.
- Jag fick läsa i Vimmerby Tidning att vi skulle göra en krogshow, berättar Lennart Larsson.
Det visade sig att Engqvist satt in annonsen först och tänkte inte på att snacka med de andra. Men en fullsatt krogshow blev det. Med gästartister och allt. Det är den sista föreställningen som nu finns på platta, och ett par av gästartisterna är numera permanenta medlemmar i bandet. Det är den icke allt för anonyme musikern Fredrik "Frallan" Jonsson från Kisa och trummisen Tommy Eklund som nu breddar Lifvens till ett sjumannaband och en ny krogshow är på gång. Lite mer förarbetad faktiskt. Tre repningar har det blivit till den.
Men framtiden hur ser ni på den då?
- Som vanligt - det blir som det blir. Det är charmen som är Lifvens!