Däremellan har jag varit lite tveksam.
Vid "Kom ihåg mig"-yran kände jag en risk att han kunde vara på väg att dras in i någon slags löpande radiohit-produktion.
Istället tog han timeout!
Snyggt Lasse.
Jag vet inte om det är ett resultat av det. Men det han gjort efter timeouten, är som sagt det bästa, förutom dunderplattan från -98 då.
Vatten under broarna växer fortfarande. Det är en ny ton i den. Inte bara för att det är en ren och naken akustisk platta, utan också i texterna. En mer mogen poet, som låter sig själv få ett större utrymme i betraktelserna av livet och världen.
Nu fyller han konserthus efter konserthus land och rike kring. En ensam man med många gitarrer och en scendekor som för tankarna till ett vardagsrum bland de högre stånden.
Jag vet inte om det är en tillfällighet som gör att han känns en aning ofokuserad den här lördagskvällen i Helsingborg. Men hur bra det han gör än är, känns det ändå, som att han kan bättre ändå.
Eller är han helt enkelt blyg?
Det är en utamning att sätta sätta sig där utan sitt Hov. Jag vet minst en artist som jag länge önskat se i en liknande position, men som hitills inte vågat!
Men Lasse törs - och gör det som sagt bra. Stundtals riktigt bra. Det som kan saknas är en tydligare och öppen dialog eller känsla mellan artist och publik.
Fast det är kul när han berättar när han satt på konsert på Södra Teatern i Stockholm och lyssnade och en mobiltelefon med "Hum, hum från Humlegården" ljöd i lokalen...
Ja det var min telefon, bekänner han för publiken
Och de som inte stängt av sina telefoner gör väl det, och sen suger de i sig varenda droppe av låtarna han serverar där han sitter, med ett glas vatten och en rejäl whiskey på bordet...
Många av låtarna kommer förstås från senaste plattan. Precis som sig bör. Där finns några av de bästa han gjort. Kärlekssången "Hon kom från främmande vidder" är så vacker. Så äkta att alla som bär på kärleken måste önska att de skrivit den - eller fått den av sin käresta.
Samma sak med formuleringen "Du har rock Žn roll i dina bröst, och du har blues i dina lår..."
Men visst blir det en och annan gammal goding, från 1998 också. Jag fäster mig särskilt vid "Pollenchock". Den gör sig utmärkt i akustisk skepnad. Lasse lyfter fram en nyans som inte funnits i den tidigare. Däremot kan jag sakna Hovet och den kraft som behövs för att krama ut tillräckligt ur "Solen i ögonen".
Men det kommer väl när han ska ut på turné med Hovet till sommaren. Fråga bara; vad händer de med de nedtonade låtarna från Vatten under broarna"?
Men först ska den här turnén avslutas. Det blir i Stockhom i början av december. Missa inte chansen att se den. Då får du också se årets debutant i Sverige - Anna Ternheim. Vilken inledning! Så starkt. Så vemodigt svart. Men ack så ärligt och vackert.
Jag förstår att Winnerbäck ringde direkt och bad henne följa med på turnén så fort han hörde plattan. Och då ska ni veta att hon är ännu bättre live...!
Han tycks ha ett stort utrymme i sitt hjärta för att lyfta fram blivande stjärnor. För ett par år sedan gjorde han samma sak med Elin Sigvardsson.
Det om något visar på stor ödmjukhet hos en artist som varit en av alla dom flyttat till stan för karriären - och hittat vägen. En väg som vi får hoppas har långt kvar innan den når sin ände.