När bordet känner av människor i närheten börjar det gå i motsatt riktning. I konsthallens presentation beskrivs det som ett slags revolt mot samhällets ständiga prestationshets. Ett introvert och blygt bord?
– Ja absolut. Jag hade haft en tankebild av en vandrande möbel länge. Att låta maskiner vara asociala, pinsamma eller reagera på fel sätt – det känns lite som en rebellisk handling, som en protest att låta maskinerna göra anspråk på sin egen identitet, säger Tobias Bradford.
TT: Det låter som humoristisk konst?
– Det är dubbelt, många tycker att det är lite obehagligt, vilket är rimligt. Men humorn spelar en stor roll, det är lite absurdistiskt. Jag hoppas på ett slags lågmäld humor.
Redan på Örebro konstskola började Tobias Bradford plocka isär hushållsapparater för att göra om dem till skulpturer. Sedan dess har han tagit en kandidatexamen i fri konst på Goldsmiths i London och även inlett studier på Kungliga Konsthögskolan i Stockholm.
Provar sig fram
Tvärtemot vad man skulle kunna tro har han ingen teknisk utbildning, varken i mekanik eller programmering. Han provar och frågar sig fram. Även om han inte är särskilt road av just programmering i sig blir den ett sätt att ge skulpturerna mer kaotiska funktioner och rörelser.
TT: Blir maskinerna ett uttryck för det mänskliga?
– Absolut, jag är inte emot maskinsamhället men tycker att själva narrativet om det är ganska ytligt. Jag tänker på idén om att teknologin ska kunna rädda världen, det är en väldigt hoppfull men också ganska orealistisk tanke, säger Tobias Bradford som precis som science fiction-författaren Arthur C Clarke också gör en koppling mellan teknologi och magi.
– Även om mina grejer inte är avancerade alls finns det något med teknologin som kan skapa ett slags intryck av en illusion. Det blir som magi, som att man kan förändra verkligheten.
Tillsammans med Ferdinand Evaldsson är Tobias Bradford årets mottagare av Maria Bonnier Dahlins stiftelses stipendier till unga svenska konstnärer. Deras utställning visas 8 december till 16 januari.