Hanna kom till Auschwitz-Birkenau med sin lillasyster Anita i handen, så att de inte skulle komma ifrån varandra. Systrarna hade just tvingats bevittna sin familj skjutas till döds. Strax efter ankomsten till lägret fördes Anita bort till en gaskammare där hon mördades. Hanna klarade sig, även om hon fick utstå en brutal tillvaro i en rad olika läger. Hon var rom och lyckades ta sig till Sverige med de vita bussarna 1945.

Hanna är en av dem vars öde belyses i den första utställningen på det nya Förintelsemuseet. Här berättas också om Walter, Alice, Czeslaw, Kiwa, Eva och Lieselotte. Katherine Hauptman, chef för Sveriges museum om Förintelsen, pekar på ett fotografi av den sistnämnda som anlände hit med en barntransport.

– Sverige tog emot 500 barn från Tyskland och Österrike och de barnen fick komma om deras föräldrar lovade att inte följa efter. Stanna upp ett ögonblick och tänk på vad det betyder. Det är så klart bra att man räddar barn, men vad innebär det att splittra familjer på det sättet?

Tar över ansvaret

Personerna som nu lyfts fram i "Sju liv" har alla överlevt Förintelsen. De har också förlorat sina nära och kära, och på olika omvägar kommit till Sverige – deras familjer är alltså svenska, påminner Katherine Hauptman.

– Genom deras livsöden kan vi som besökare följa historien om Förintelsen och upptrappningen mot det som blev ett industriellt mördande, det var inte något som hände från en dag till en annan, säger hon.

Katherine Hauptman tycker att det känns högtidligt och stort att inviga det nya museet, som är inrymt i tillfälliga lokaler ovanpå Bonniers konsthall i Stockholm. Nästan varje dag har de fått in nya brev, föremål och livshistorier, berättar hon.

— Vi har inte en så stor samling än, det finns Förintelsemuseer i andra länder med enorma samlingar. Så vi vill gärna göra något som passar här. För det är en manifestation att inrätta ett museum, det är något som ska bevaras till dem efter oss, säger hon.

Det blir också särskilt viktigt när de som har överlevt Förintelsen blir allt färre. Av utställningens sju lever bara Eva och Kiwa. Ansvaret att berätta har också vägt tungt på flera av de överlevande.

– Det vi säger nu är att "ni ska inte behöva bära det här själva".

Sverige restriktivt

En tidslinje visar också hur svenska tidningar rapporterade om nazisterna. Medan de mänskliga rättigheterna monterades ned försökte många fly till Sverige – Walter som var med om novemberpogromerna 1938 var en av få som lyckades.

– Under den här perioden hade Sverige en väldigt restriktiv flyktingpolitik så väldigt få fick komma hit. Många judiska personer var förföljda och hade upplevt våld. Men i Sverige ansåg man inte att de var så förföljda, säger Katherine Hauptman.

Genom fem teman kan man följa hur allt snabbt blev värre. På en stor duk syns till exempel ett fotografi på ravinen i Babij Jar, där över 30 000 judar sköts till döds. I delen om Förintelselägren syns före detta fångars teckningar i ljusprojektioner. Här hänger också Kiwas välskräddade barnjacka från fånglägret.

– Jackan skulle överleva många barn. Men lappen med fångnumret är slarvigt påsydd, den skulle man lätt kunna riva av för att sätta jackan på någon annan, säger Katherine Hauptman.

Hon är stolt över att förvalta det stora förtroende som de överlevandes berättelser innebär. Nu hoppas hon kunna utveckla museet tillsammans med besökarna.

– Vi vill göra det här i dialog med alla som är engagerade och jag hoppas att det kommer att skapa ett bättre permanent museum.