På en hemsnickrad ställning lutar en stor rund tavla som föreställer en iris – Ulla Wiggen snurrar på den för att långsamt bygga upp färglagren. Den senaste tiden har hon fått fler förfrågningar om att medverka på utställningar än hon kan säga ja till: en tavla kan ta upp till tre månader att skapa.
Hennes konst syns plötsligt överallt. Hon var en av de utvalda svenskarna på Venedigbiennalen, 20 av hennes tavlor ska visas på Gärdets tunnelbana i Stockholm och hon har fyra verk på Liljevalchs utställning "Evigt liv".
– Det har varit så mycket som är fantastiskt nu så jag tror inte att det är sant, säger Ulla Wiggen och lyser upp.
Till råga på allt är hon en av årets Ganneviksstipendiater, och juryn kallar hennes segertåg för "comebackernas comeback”. Som stipendiat får hon 500 000 kronor.
– Jag höll på att tappa telefonen i golvet. Det tog lång tid att förstå att jag skulle få så mycket pengar. Nu behöver jag inte oroa mig för elräkningen precis. Det känns oerhört hedrande och bekräftande, säger Ulla Wiggen i sin ateljé hemma i huset på Lidingö i Stockholm.
Penslarna på hyllan
Redan med sin första utställning i slutet av 1960-talet slog Ulla Wiggen igenom. Då målade hon insidan av elektroniska apparater, ett motiv som var högst ovanligt, men hon blev fascinerad av de små precisa komponenterna. Hon var också gift med Knut Wiggen som sysslade med elektronisk musik och var ordförande i föreningen Fylkingen, och i parets etta hölls en hel del sammankomster.
– Knut var oerhört visionär och vi träffade ingenjörerna som höll på att utveckla datorer. Det var framtiden, det förstod jag, säger Ulla Wiggen.
Men trots framgångarna upphörde hon att måla – i över 20 år. Delvis berodde det på att hon verkade som psykoterapeut och var ordförande för Riksföreningen Psykoterapicentrum.
– Det var intensivt och krävande. Så då lade jag penslarna på hyllan. Men jag tänkte alltid ”jag kommer börja igen”. ”Jag är konstnär.”
Efter att ha utforskat elektroniska apparater tänkte Ulla Wiggen vända blicken inåt mot människokroppen. Men livet kom emellan. Hennes dotter blev sjuk och dog 1980. Och att betrakta olika organ i kroppen påminde henne om dotterns sjukdom.
– När hon dog kände jag mig ganska vilsen. Jag hade väldigt svårt att vara kreativ, jag kunde inte gå ner i de skikten av mig själv för då kom bara smärta upp.
Tejp stor utgift
Men konsten har alltid betytt mycket för Ulla Wiggen, den var vägen ut ur en konservativ barndom, då man skulle vara väluppfostrad och prydlig. Giftermålet med Knut Wiggen och deras umgänge med kreativa människor var "som att födas på nytt".
– Det var att bli levande, säger hon.
En stark upplevelse var det också att bjudas in till New York av Öyvind Fahlström. Han arbetade okonventionellt, istället för att skissa använde han till exempel kamera och projektor. Fina linjer gjorde han med tejp, vilket Ulla Wiggen anammade.
– Alla mina elektronikmålningar är gjorda med tejp, det var min största materialkostnad när jag målade de här målningarna. Jag har färgtuber kvar som jag köpte i New York, jag gör inte av med så mycket. Jag målar aldrig tjockt.
Efter att Ulla Wiggen 2013 blev inbjuden till Moderna Museet gav hon också måleriet en ny chans. Hon målade organ som lungor, tarmar och skelettdelar innan hon bestämde sig för att måla våra sinnen. Då hade hon grön starr och synen var särskilt aktuell. En dag vaknade hon och insåg att det var irisar hon skulle måla.
– När man tittar på en irismålning tittar den på mig och jag på den. Man sugs in i den. Det är en väldigt märklig upplevelse och det fångades jag av direkt, säger hon.
Det gör konstverket
Numera utgår hon från särskilda personer i sina irismålningar, utan att för den skull göra "irisporträtt". Med elektronikmålningarna var hon mån om att de alla skulle vara olika men nu är hon inte orolig över att måla samma motiv.
– Jag tänker på Morandi som målade samma krukor och flaskor under hela sitt liv. Jag tänkte "ska man se en hel utställning om de här små krukorna" och åkte ut till Artepelag i Stockholm. Och jag älskade varenda målning, för de är så levande. Han är med hela tiden och det är det som gör konstverket. Man ska vara med i varje penseldrag – då får målningen liv.
