De slog igenom på 1930-talet med sin färgexpressionism, som ansågs vara en egen tolkning av modernismen. Göteborgskoloristerna såg färgen som ett kraftfullt uttryck, bortom tidigare traditioner och ideal.

– Rörelsen springer mycket från modernismen i Paris, med Matisse och den typen av kolorism. Men man gör sin egen tolkning. Den är unik i Göteborg och det finns ingen motsvarighet i landet, säger kuratorn och forskningsledaren Kristoffer Arvidsson.

För första gången sedan 1980-talet presenterar Göteborgsmuseet nu koloristerna brett, och vidgar dessutom förståelsen av vilka som ingick i strömningen. Enbart ett fåtal konstnärer slog igenom nationellt. Framför allt lyftes fem personer fram: Åke Göransson, Ivan Ivarson, Ragnar Sandberg, Inge Schiöler och Nils Nilsson.

– Men det var en mycket vidare krets som ingick, säger Kristoffer Arvidsson.

Fler kvinnor

Kvinnliga konstnärer som Maj Arnell, Karin Parrow, Magda Ringius och Märta Taube visas också när sammanlagt 219 verk nu ställs ut. Utställningen blir också ett sätt att hylla stadens konsthistoria, när museet i år hundraårsjubilerar.

Rörelsen sätts in i sitt skandinaviska sammanhang: utställningen innehåller verk av danska och norska kolorister som också såg färgens möjligheter. Den är framträdande och bär uttrycket, framhåller Kristoffer Arvidsson.

– Det handlar om att gestalta och förmedla sinnesförnimmelser, som känslan av solljus eller dimma, olika temperaturer och saltstänkt vatten och regn, liksom olika kroppsliga förnimmelser, säger han.

Många av konstnärerna kom från ganska enkla miljöer. De valde motiv från sin omgivning: porträtt, landskap, stadsbilder och stilleben.

Paralleller till i dag

Även om Göteborgskoloristerna har varit populära har det koloristiska måleriet varit omodernt ett tag, enligt Kristoffer Andersson. Men han ser efterföljare och även vissa paralleller till i dag.

– Nu finns det i samtidskonsten ett intresse för material, och för färg inte bara som kulör utan också som materia och textur.