Moderna museets vänners skulpturpris delas ut vartannat år. Förutom prissumman på 300 000 kronor ingår en utställning på Moderna museet i Stockholm som nu ska visa tio, kanske tolv, av Berit Lindfeldts skulpturer.
– Jag har fått vara ganska sträng, det är verk från de sista 20 åren, berättar Berit Lindfeldt på telefon från ateljén i Göteborg.
Skulpturpriset beskriver hon "som en stor sak".
– Det betyder jättemycket, det är väldigt ärofyllt och en stor bekräftelse. Det gör att jag känner mig delaktig utifrån mitt eget ensamma och isolerade arbete på ganska osäker mark. Det är fantastiskt att känna att det har ett slags mening för fler, på riktigt.
Berit Lindfeldt, född 1946, har bara de två senaste åren varit ganska flitigt utställd, i höst på Kummelholmens konsthall i Vårberg och i fjol i en större utställning på Konstakademien i Stockholm, dock aldrig tidigare på Moderna museet i Stockholm.
Skulpturprisets jury lyfter fram ett konstnärskap som "övertygar om att konsten och livet hör ihop". Inte minst hemmets föremål laddas med handens energi och erfarenhet", framhåller juryn.
Även om Berit Lindfeldt alltid har modellerat i material som lera, cement och brons, inte minst i sina stora offentliga utsmyckningar, använder hon sig också av vardagliga föremål som hon kan hitta på gatan eller i ett soprum. Själva materialet är ofta ingången, hon har sällan några "större planer" förklarar hon.
"På Island"
Arbetssättet inleddes under en vistelse på Island 1996 då hon inte hade tagit med sig något arbetsmaterial.
– Jag hade tänkt att jag skulle vila men det klarade jag inte av – och så hittade jag skräp som jag inte hade sett i Sverige. Jag blev nyfiken, jag plockade med mig saker hem.
Ju mer anspråkslöst material desto bättre. På Moderna museet visas skulpturen "Nattvandring" gjord av en tunn skumgummimadrass. Någon hade kastat en säng och Berit Lindfeldt tog med sig madrassen till ateljén.
– En dag började jag sy i den och letade efter en bra tråd som skulle hålla. Sedan växte det så här, sedan kom titeln. Jag såg att det var något.
"Alltid i ateljén"
Hon går alltid till ateljén berättar hon, men vill ogärna ha ett fast slutdatum för konstverket. Skapandet måste få ta den tid som det behöver.
– Jag stoppar händerna i ett material kan man säga, sedan väntar jag uthålligt på att något ska ske, men inte med armarna i kors. Jag är närvarande och fokuserar mycket när jag jobbar, jag trivs med att vara i den här koncentrationen. Att vara i gång är halva delen, de misslyckade försöken ingår i allt det andra.