Hur ska man minnas och tala om kolonialismens extrema våld och förtryck? Det är frågor som förenar de tre konstnärerna i utställningen "Flight" på Malmö konsthall. Kudzanai Chiurai, Frida Orupabo och Eric Magassa bjöds in av kuratorn Tawanda Appiah från Zimbabwe, som är baserad i Malmö sedan 2018.

Han har länge arbetat med den koloniala historien men i Sverige upplevde han en tystnad kring ämnet.

– Zimbabwes koloniala historia är väldigt uppenbar. Nu bor jag i Sverige som också har en kolonial historia, men som inte fokuserar på den och där det finns en kollektiv röst som säger ”det hände aldrig här” – det har jag varit intresserad av att arbeta med.

Vänder blicken

Alla tre konstnärer återvänder till historien i sina verk och omarbetar material från det förflutna. Med arkivet "The library of things we forgot to remember" gör Kudzanai Chiurai nedslag i tiden för flera afrikanska länders frihetskamper. Där finns musik, inspelningar från konferenser och fotografier som avbildar motstånd och samarbete.

– Kudzanai har utökat min kunskap om frigörelseprocesserna och har uppmuntrat mig att fokusera på motstånd, säger Tawanda Appiah.

Även norska Frida Orupabo arbetar med motstånd i sina kollage. Hon utgår från historiska bilder ur olika arkiv. Många av dem är foton där svarta kroppar – särskilt kvinnors – avbildas utan värdighet eller integritet. Men Frida Orupabo låter bilderna blicka tillbaka på åskådarna, som på det viset själva blir betraktade.

– Det är väldigt skrämmande hur kropparna hanterats, eller hur vissa har tvingats att posera. Hon sätter blickens makt i centrum och undersöker hur vi ska se på denna historia och tänka kring det i dag. Hon skapar ett svart motstånd, som kan få en del av de här klichéerna att försvinna, säger Tawanda Appiah.

Återskapar inte våld

Representationen av våld mot svarta är inte heller bara en historisk fråga, poängterar Appiah. När svarta människor dödas av polisen i USA cirkulerar till exempel ofta videor av ögonblicken på sociala medier. Folk tror att de gör rätt genom att dela bilderna, resonerar han.

– Men för svarta återskapar det samtidigt våldet. Med den här utställningen har vi tänkt mycket om etiken kring att visa våld, och att det inte borde återskapas.

Tawanda Appiah förklarar att utställningen utmanar västs kanon på flera sätt. Inte minst genom att presentera teorier av olika tänkare som själva formulerar sig om begrepp som "den svarta blicken" och "kritisk fabulering".

– Röster från Afrika handlar ofta om maktlöshet, fattigdom och sådana stereotyper. Vart finns de intellektuella bidragen från den afrikanska kontinenten? De som undersöker olika tankesätt om konsthistoria, samtiden och estetik? Det måste vi få se i utställningar, säger han.

Lyfta afrosvenska konstnärer

Utställningen tar också upp det som har stulits från Afrika. Eric Magassa fokuserar i sin konst på hur de afrikanska maskerna hade betydelse i både ritualer och vardag i ursprungsländerna. När de stals och flyttades till väst förlorade de sin kraft eller koppling till historien, enligt Magassa som försöker ladda maskerna på nytt.

Frågan om att repatriera konst till afrikanska länder har också blivit mer brännande.

– Repatrieringen är väldigt viktig och hänger samman med att lyfta andra tänkare, som vi gör. Vårt samhälle har formats av de här orättvisorna, säger Tawanda Appiah.

Han beskriver konstscenen i afrikanska länder som högst livaktig, och pekar på att afrikansk konst har börjat uppmärksammas mer internationellt och representeras på stora konstmässor. För honom är det viktigt att lyfta afrosvenska konstnärer i Sverige och i Europa – särskilt när högerextrema och nationalistiska strömningar blir allt starkare.

– Det är skrämmande hur uppenbara strömningarna är. Man ser kopplingarna till det förflutna och om man vill förstå vad som händer nu måste man fundera över och hantera det.