Kvickt och obemärkt passerar hon alla skolklasser och cafébesökare på Moderna Museet i Stockholm. En vecka återstår till vernissage. Laurie Andersons utställning är inte färdig och ingen utomstående får komma in. Ett av de nya verken är inte ens påbörjat – hon ska måla de tankar och bilder som kommer till henne i stunden, ett slags konstnärlig tankeström.
– Jag ska just börja. Inte i eftermiddag – troligen i helgen.
Hon är en idéburen konstnär och en "nu-nu-nu-person", enligt Lena Essling, kurator på Moderna Museet. Kort efter sin största utställning någonsin i USA, på The Hirshhorn Museum i Washington DC – med tolv nya verk – blir Laurie Andersons retrospektiv i Stockholm, med tre nya verk, hennes mest omfattande i Europa. Men att få henne att reflektera kring hur hennes konstnärskap förändrats över tid är svårt.
– Jag är inte så bra på att ta ett steg tillbaka och titta, det kanske någon annan som känner mig kan göra.
Desto lättare har hon att berätta om allt det som pågår. Nyligen kom boken om tai-chi och konstens hjärta, "The art of the straight line", som hennes man, rockmusikern Lou Reed, påbörjade före sin död 2013 och som han ville att hon skulle slutföra. Dessutom tonsätter hon den grekiske poeten Konstantinos Kavafis dikt "Waiting for the barbarians".
– Det handlar väldigt mycket om det amerikanska psyket. Inte för man ska dramatisera och tro att det finns något särskilt amerikanskt psyke, men ändå. I min barndom väntade vi på ryssarna, sedan väntade vi på utomjordingar som skulle landa, på immigranterna från Latinamerika. Och sedan plötsligt är det den 6 januari och vi inser att det är vi själva som är barbarerna, säger hon med syfte på stormningen av Kapitolium.
Tjock FBI-fil
I verket "Citizens" på Moderna Museet visar hon små medborgare som vässar sina knivar. Därmed inte sagt att Laurie Anderson blivit mer politisk. Redan för länge sedan fick hon veta av en vän att hon varit tilltänkt för ett tjusigt kulturchefsjobb i Washington som hon absolut inte ville ha. "Ingen fara" förklarade vännen och berättade att FBI:s dossier om Laurie Anderson redan då var för tjock.
– De hade saker från när jag var 16 år och gick på gymnasiet och ritade politiska teckningar – jag försöker få ut mappen, men det är omöjligt. De säger att man kan, och hur? Jo, genom att ansöka via fax. Ett halvår senare svarar de, via fax, att de fått ansökan.
Utställningen i Stockholm rymmer storskaliga multimediainstallationer som en VR-promenad på månen, gjord efter hennes konstnärsresidens på Nasa. Samt hennes verk om Mohammad el Gharani, den yngste fången på det amerikanska militärfängelset Guantánamo. Men här ges också utrymme åt hennes svenska arv.
– Min familj bevattnade mig med svensk kultur. Jag var den där dottern som bar grejen på huvudet med ljus, berättar hon och syftar på Lucia.
Ren tragik
Som barn fick hon också höra att hennes farfar, Axel Efraim Anderson, hade utvandrat från Göteborg som åttaåring, gift sig som nioåring och blivit hästhandlare i Chicago som tioåring. Bakom det fantasifulla doldes ren tragik. Den moderslöse Axel placerades av sin alkoholiserade pappa på ungdomsanstalten Red Wing i Minnesota och spärrades in. Laurie Anderson fick fängelserapporten strax innan hon skulle medverka i en coverkonsert med låtar av Bob Dylan och upptäckte Dylans "Walls of Red Wing", vars text nu är införlivad i hennes eget verk.
Utställningstiteln på Moderna, "Looking into a mirror sideways", är inspirerad av Ingmar Bergman, och hans sätt att dela bilden och se sig själv från ett annat håll, berättar hon. I Bergmans filmer hittade den unga Laurie Anderson också ett slags bekräftelse på sitt eget konstnärskap. Ett och samma ord föregicks – och följdes – med en tyst paus.
– Ordet var "ingenting". Som en person intresserad av buddhism är jag väldigt intresserad av det ordet och av betydelsen. För mig handlar det om det mest centrala. Det är inte nihilism – absolut inte – utan ett utrymme där vad som helst kan hända.
På Moderna Museet gör hon även en installation med några av idéerna från sin kommande operaföreställning "Arken" på Manchester Factory International i England.I botten finns den bibliska berättelsen om den stora översvämningen men hos Laurie Anderson uppstår den av att molntjänsten Icloud går sönder, varpå allt innehåll regnar ner över jorden.
Bara befrielse
För elva år sedan drabbades hon själv av en ödesmättad översvämning. Orkanen Sandy fick Hudsonfloden att tränga in i hennes källare och förstöra konst och syntar från 40 år tillbaka. Kvar hade hon en förteckning över konstverk som simmade omkring i det svarta vattnet. Men efter två dagars depression kände hon trots allt bara befrielse, intygar hon med ett leende.
Senare skrev den hon okonventionella självbiografin "All the things I lost in the flood", och gjorde en två timmar lång föreställning med samma titel. Det är rubriken också på hennes konsert på Cirkus 1 april.
– Jag borde byta. Jag har inte riktigt bestämt vad än men jag kommer att göra saker som anknyter till utställningen här.
TT: Var får du all energi ifrån?
– Jag vet inte om jag har så mycket energi, men jag är medveten om hur lite jag vet, jag tillbringar väldigt mycket tid med att fundera ut, hur funkar det här? Det kanske översätts till energi, men också till andra saker, som dumhet, ha ha ha!