"Dirty evidence" kallar han sin utställning. Som besökare träder man in i ett skumrask – bara konsten lyser.
Lawrence Abu Hamdan är inte bara en samhällsengagerad och Turnerprisbelönad konstnär. Han är också ljudanalytiker med en doktorsgrad i juridisk lingvistik. Men framför allt är han en skicklig lyssnare. I egenskap av allt detta blev han också engagerad som expert när Amnesty International gjorde sin utredning om Saydnaya-fängelset (eller Sednaya) i Syrien. Här har tusentals oppositionella till den syriska regimen fängslats och avrättats, enligt Amnestys rapport från 2016. Utanför fängelset finns till och med ett krematorium visar amerikanska satellitbilder.
– Den sommaren var Daesh och IS de stora nyheterna. Inte för att förminska vad de gjorde men det som samtidigt hände här skedde i tystnad– om man räknar försiktigt har 17 000 personer dött i det här fängelset, säger Abu Hamdan.
Stor ljudkänslighet
De få fångar som kommit därifrån med livet i behåll är den enda källan till vad som händer där. Fångarna hålls för det mesta i mörker och utvecklar just därför en stor känslighet för ljud, konstaterar Abu Hamdan som tillsammans med arkitekterna i researchgruppen "Forensic Architecture" intervjuade "öronvittnen" för Amnestys räkning. Att vittna blev för de frigivna fångarna lika viktigt som att äta, framhåller Abu Hamdan.
– De verk jag gjort efter det reflekterar på sätt och vis det som dessa människor lärde mig.
I installationen "Saydnaya" illustrerar han fotografiskt hur ljudnivån på fångarnas viskningar gick ner efter 2011, då fängelset blev en plats uteslutande för regimkritiker.
– 2011 blev det en väldigt brutal plats, jag letade efter vägar att förstå det här, och en av dem var hur nivån på talet sjönk. Den här tystnaden framstod för mig som en ökning av våld, brutalitet och död. Men hur presenterar man tystnad som bevis? Det finns inte en domstol i världen som skulle acceptera det. Var hör tystnaden som bevis hemma? Jo, i konsten.
Egen verktygslåda
Som utredare försökte han framkalla de ljud som fångarna vittnade om. Till hjälp hade han BBC:s och Warner Brothers alla ljudeffekter, men ändå hamnade han ofta fel. Efteråt byggde han upp sin egen verktygslåda för ljud, nu en installation på Bonniers konsthall där han också återger delar av vittnesmål som sällan blir hörda.
– Ofta sade man "det lät inte som" det eller det. Till slut förstod jag att det här var ett slags kritik av filmljud. Filmen har definierat hur vi tänker på våld, så när vi hör något på riktigt blir det första vi tänker att det inte låter som på tv.
Förutom den tekniska expertisen behövde Amnesty också en person som förstod att vittnesmål som "det lät som hårt bröd som ramlade i marken" kommer från en fånge som hör sin egen hunger.
– Att lyssna till det sätt som folk lyssnar på blir ett slag bevis i sig själv, ett smutsigt bevis.
