Asta Nørregaard står i sin ateljé med en gigantisk målning framför sig, och tavlorna runt omkring henne skvallrar om att hon behärskar hela registret som konstnär: landskap, stilleben och porträtt. Självporträttet "I ateljén" från 1883 är ett visitkort med vilket Nørregaard visar att hon är en professionell konstnär, menar konstvetaren Carina Rech, vars forskning ligger till grund för en ny stor utställning på Prins Eugens Waldemarsudde i Stockholm.
– Tidigare har man läst verket som att hon är lite instängd i sin ateljé, som en docka i ett dockskåp. Men i dag ser vi att det är en typisk ateljéskildring där hon iscensätter sig som det ensamma geniet, säger Carina Rech, och berättar att Asta Nørregaard i brev till kollegor berättar hur hon njuter av ensamheten under skapandet.
Nytt ideal
Utställningen på Waldemarsudde heter "Ett eget rum" – och titeln anspelar på Virginia Woolfs berömda bok om kvinnligt skapande. Den är också en pendang till den banbrytande utställningen "De drogo till Paris" som hölls på Liljevalchs i Stockholm för 30 år sedan. Då presenterades många av de kvinnliga konstnärer som reste till Paris vid förra sekelskiftet, där de anammade den franska realismens och så småningom symbolismens ideal.
– De blev väl omskrivna och fick alla möjliga priser men här hemma blev de snart glömda, säger museichef Karin Sidén.
Hon tycker att det finns en särskild poäng med att visa både män och kvinnors verk i utställningen. Många associerar 1880- och 1890-talens konst med Edvard Munch eller Zorn, men här ser man dialogen som pågick mellan den tidens manliga och kvinnliga konstnärer – ofta målade de liknande motiv och samma troper (återkommande bildliga figurer).
– Men genom att titta på kvinnornas verk kan man också se ett nytt ideal kring konstnärskap som handlar om dialog, samarbete och kontaktnät. Det handlar inte bara om det ensamma geniet utan om att förstå sig som en del av en yrkeskår, säger Carina Rech.
Upptäckte kvinnligt nätverk
När kvinnor som Hildegard Thorell och Hanna Pauli först lyftes fram låg tonvikten på deras biografier. Sedan dess har forskningen lagt fler namn till listan, till exempel Beda Stjernschantz och Ellen Thesleff. Men där den första vågen inom feministisk konstvetenskap behövde gräva fram det mest grundläggande hoppas Carina Rech nu på att fördjupa kunskapen om de kvinnliga konstnärerna.
Själv har hon hittat guldkorn i arkiven, bland annat Hildegard Thorells brevsamling, som sprider ljus över hennes nära relationer till konstnärskollegerna Jeanna Bauck, Bertha Wegmann och Asta Nørregaard.
– När jag hittade de breven upptäckte jag ett helt nätverk av kvinnliga konstnärer som korresponderade, samarbetade och skrev om sina verk. Det visade sig att de delvis också utförde detaljer i varandras arbeten.
Kollegor som spegel
I stället för att uttrycka sitt jag via självporträttet menar Carina Rech att de nordiska kvinnliga konstnärerna under 1880-talet framför allt valde att avbilda varandra som en yrkeskår. Vänskapsgenren stod högt i kurs.
– De säger "vi är inte undantaget, vi är en del av en gemenskap". Genom att en kollega erkänner en i konstnärsrollen så blir man också konstnär. Kollegan blir nästan som en spegel, säger hon.
Att avbilda ateljéerna var ett sätt att lyfta fram en miljö som blev ett undantag, något mitt emellan hemmets privata sfär och offentligheten, där de kvinnliga konstnärerna kunde modellera fram bilden av en självständig konstnär. Det uppskattades inte alltid på hemmafronten. Hanna Hirsch-Paulis porträtt av Venny Soldan-Brofeldt ansågs till exempel skandalöst.
– Det är en epokgörande bild och det finns ingen jämförelse i den internationella konsten, att hon väljer att avbilda sin kollega sittandes på golvet med lera i handen, utan att ta någon hänsyn till de rådande kvinnoidealen, säger Carina Rech.
