För första gången presenteras Sápmis konst stort på Venedigbiennalen, när den Nordiska paviljongen fokuserar på samiska konstnärer.

Konstnären Anders Sunna, från Kieksiäisvaara i den svenska delen av Sápmi, har varit på plats i flera veckor och förberett, med virke från hemtrakterna. Hela familjen Sunna har hjälpt till, särskilt bröderna som är snickare.

– Jag har ingen relation till Venedigbiennalen, det är knappt att jag har vetat om den. Det här kommer att bli ganska nytt för mig, att se hur det verkligen är, säger Anders Sunna.

I fem målningar skildrar han sin familjehistoria från och med 1971, när den nya rennäringslagen kom. Verken återger en långvarig konflikt med länsstyrelsen, tvångsförflyttning och hur de blev av med sina renmärken. Den sista målningen är bränd.

– Man brukar säga att askan är det renaste som finns, att den är förnyelse. Man bränner ängar på våren för att det ska växa bättre. Samtidigt visar det att när man har förlorat allt så finns det inget mer att förlora, säger Anders Sunna.

"Tung historia"

Till målningarna finns också ett ljudverk, där besökarna med hjälp av sina mobiler kan ta del av ljudinspelningar från rättegångar.

– Det har varit väldigt känslosamt, eftersom det går så djupt. Vi har en så tung historia bakom oss, säger Anders Sunna.

Britta Marakatt-Labba har varit verksam som konstnär i över 40 år. Men det var när hennes textilverk "Historjá" visades på utställningen Documenta 14 i Kassel 2017 som det riktigt stora genombrottet kom.

Nu plingar telefonen stup i kvarten, med erbjudanden om samarbeten och utställningar, och 70-åringen har behövt dra i nödbromsen för att inte gå in i väggen. Men när kuratorn Cecilia Alemani frågade om hon ville ställa ut på biennalens huvudutställning, på temat "The milk of dreams", blev svaret ja.

– Jag tycker att temat passar bra med det jag gör, mytologi, politiska händelser, och det som händer i dag med den globala uppvärmningen, säger Britta Marakatt-Labba.

Hon visar både verk från 80- och 90-talet, samt nyskapade alster. De senare skapelserna går mest i blått – så som landskapet kan vara tidvis i Övre Soppero, i norra Norrbotten, där Marakatt-Labba bor.

På senare tid har den samiska kulturen blivit allt mer synlig, inte bara i konstvärlden. Samtidigt har uttrycket "samisk boom" kritiserats, med motiveringen att de samiska kulturuttrycken alltid har funnits, de har bara inte lyfts fram.

– Vår konst utvecklas hela tiden. Det är inte som att vi har suttit i en grotta och inte gjort någonting. Man får inte glömma att samisk kultur är en levande kultur, vi är inga museiföremål, säger Anders Sunna.

"Stark av motvind"

Britta Marakatt-Labba var en av dem som tidigt engagerade sig för att lyfta konsten från Sápmi. 1978 gick hon ut Högskolan för design och konsthantverk i Göteborg, och bildade sedan ett samiskt konstförbund.

– Vi har jobbat hårt och till slut bär det frukt, säger Britta Marakatt-Labba, men är trots det inte helt övertygad:

– Många samiska konstnärer har fått fin uppmärksamhet. Samtidigt vet jag hur konstvärlden fungerar, det går i vågor. Men jag hoppas verkligen att man har fått upp ögonen för att vi finns, säger hon.

Hennes oro för framtiden gäller dock främst de yngre talangerna.

– Jag är ju 70 år, jag klarar mig. Men det är inte heller helt negativt att jobba i motvind, man blir stark. För mig har det inte inneburit någon belastning att jag inte har fått den här typen av uppmärksamhet tidigare. Jag vet inte hur jag hade tagit det som ung. I dag behöver jag inte stressa, jag jobbar så länge jag orkar, oavsett hur det går, säger hon.