Den samiska hornmössan – ládjogahpir – bannlystes under den nordiska kolonialismen av de laestadianska prästerna. I en utställning på Bonniers konsthall i Stockholm visar den finsk-samiska konstnären Outi Pieski hur huvudbonaden blev mer oansenlig, och snarare lik en hätta. Av samerna döptes den sedan om, till "jollegahpir" – vilket betyder en ren som förlorat sina horn.
Mössan säger något om samiska kvinnors situation, tycker Outi Pieski.
– Det är intressant att se hur man kan läsa stora historiska förändringar i visuella former, som i den här mössan. Den visar den skiftande situationen för det samiska samhället, som förr i tiden var mer matriarkalt. Sedan förändrade den västerländska, patriarkala kunskapsteorin balansen mellan könen i Sapmi.
Outi Pieski och forskaren Eeva-Kristiina Nylander inspirerades av den diskussion om återlämning av samiska föremål som pågick i Norge 2017, då många unga också intresserade sig för hornmössan. Utifrån forskningen har hon skapat ett fotokollage med en mängd sådana mössor från europeiska museer. På Bonniers konsthall visas också två från Nordiska museets samlingar. Dessutom har Pieski och Nylander haft workshops där kvinnor tillsammans har tillverkat egna ládjogahpirs.
– Det är så stärkande att börja skapa dem och använda dem igen. Du får inte bara tillbaka en mössa utan ett helt sätt att tänka och erfara, säger hon.
Slöjden mer än hantverk
Hantverkskonsten duodji är central i Outi Pieskis konstnärskap där installationerna ofta är baserade på den samiska traditionen. Som "Beavvit II/Rising together II " i Bonniers konsthall, ett verk gjort på samma sätt som samiska sjalar med fransar: trådarna hänger i luften som en tredimensionell tavla. Verket handlar om att vara tillsammans och är skapad med andra samiska kvinnor i Sapmi – från Norge, Sverige och Finland.
– Så det är också rent praktiskt ett kollektivt arbete och är sprunget ur den samiska hantverkartraditionen duodji, som alltid är ett kollektivt skapande, säger Outi Pieski.
Duodji är mer än bara en hantverkstradition, förklarar hon. Med det skapar man vardagsföremål, kläder och smycken men det är också ett holistiskt koncept som innefattar den samiska världssynen. När samerna förbjöds att utöva sin andlighet och deras ceremoniella trummor brändes gömde man istället de andliga symbolerna i hantverket. Slöjdandet var alltså ett sätt att göra motstånd, framhåller Outi Pieski.
Hon är glad över att det nu börjar värderas – och visas i konstsektionerna.
– Det är också därför jag ville att de gamla ládjogahpir-mössorna från Nordiska museet ska visas på Bonniers konsthall, så att folk kan se på dem från en annan synvinkel än på ett etnografiskt museum.
Outi Pieski tycker att hennes kulturarv visas på etnografiska museer medan hantverk i andra västerländska kulturer oftare lyfts fram som konst på konstmuseer.
Kontakt med anmödrar
Outi Pieski uppehåller sig också vid vad som händer med de föremål som stals från samerna i samband med kolonialismen. Tillsammans med andra kurerar hon en utställning om repatriering av sådana föremål i Finland, och håller fram återlämnandet som ett viktigt steg i avkolonialiseringen. När samerna får tillbaka förfädernas saker börjar sedan det riktiga arbetet, anser hon: att förstå och lära sig av föremålen på nytt. Det ger också en tydligare vision inför framtiden.
Själv tycker hon sig ha fått en djupare kontakt med sina anmödrar efter researchen till utställningen. Hon har insett hur starka och oberoende de samiska kvinnorna var, före de generationer som kuvades av kolonialismen.
– Så det är viktigt att se anmödrarna före den erfarenheten.
Hon känner kontakten med förfäderna i skogarna och bergen – men också genom att skapa duodji.
– Det är en handling, och när man använder handen på samma sätt som andra har gjort före dig kopplas du samman med dem genom din hand. Personen som har lärt dig det kommer alltid att finnas kvar hos dig, den personen finns i din handrörelse.